IMG_4694-LR

Att vara en mamma och att ha en mamma

Jag lägger min flicka. I mörkret ligger vi nära varandra, och hon tar min arm runt sig. Jag lutar mig nära och insuper hennes egen doft, den som så tydligt bevisar att hon är just hon. Doften som jag älskar. Flickan som jag älskar.

Tänk att jag får vara hennes mamma! Tänk att jag får vara den som står henne nära, den som får höra hennes lek, tankar, skratt och tokerier. Den som lägger henne om kvällen och hjälper henne att komma till ro. Glädjen liksom spritter till där inne när vi ligger där tillsammans och hon sakta faller i sömn.

Tänk om min mamma känner såhär för mig. Och tänk vad lite tid jag ger henne. Min fina mamma, hon som lärt mig att älska. Jag är inte så bra på att vara en dotter det känner jag nu. Men än finns tid tänker jag och tar upp telefonen.

Att ge sig iväg

Nu gör jag det igen. Utmanar mig själv och liksom fixar det där som för bara något år sedan känts närapå omöjligt.

Mattias har åkt i förväg och varit på plats flera dagar redan. Jag och barnen har klarat oss själva. Det känns inte nytt och spännande, det händer både nu och då att vi är själva nån stund. Tålamodet kanske tryter lite snabbare men det kan också vara mysigt och lite befriande för att ett kort tag göra precis som vi vill.

Persen var väl snarare att packa för oss alla för flera dygn. Skriva lista och flera dagar i förtid planera med gympakläder, fotbollstider, cykelutflykter, mordagsuppvaktande mm. Aktiviteter för halva veckan. Stänga igen huset med kylskåpsrensning light, vattna tomatplantor och tömma sopor. Städa huset, för att vara redo för en liten mini födelsedagsfirande på hemkomstdagen. Och längst ner på listan, packa till mig själv inför några härliga dagar i Barcelona.

Pussar och kramar, kramar och pussar. Fina ord och kärleksförklaringar till mina barn, från mina barn. De vänder bort blicken och säger att det kommer bli bra. Jag slits sönder en liten bit. Mer kramar och mer pussar och så stängs dörren. Det blir tyst.

Puh. Nu sitter jag på tåget och känner stressen bytas ut mot förväntan.

Skarmklipp-2015-05-28-23.25.07

Att längta efter nåt

Den där känslan, att längta efter något nytt. Att få uppleva något jag aldrig tidigare upplevt, att se något jag aldrig tidigare sett, att göra något jag aldrig tidigare gjort. Längtan efter den har varit stark hos mig i vår. Jag är kanske lite överraskad, det var länge sedan jag längtade efter detta så starkt. Det är som att välkomna en kär gammal vän tillbaka. Det går lite trevande i början men sen känner vi lätt igen varandra.

Som en följd av den där längtan har jag sprungit Göteborgsvarvet i lördags. Det var roligt! I flera dagar efteråt bar jag det med mig. Allt var nytt och spännande. Jag insöp nya intryck, gav allt under löpningen och var en del av hela den där stora festen. Jag vill göra det igen!

Jag längtar efter fler spännande nya äventyr. Jag längtar efter att se för mig helt nya saker, att vara med om något jag aldrig tidigare upplevt. Och med spänning väntar vi nu svar på om vi kanske vinner ett  äventyr. Något som vi i vår familj aldrig gjort tidigare. Fjällvandringsvecka.

Besked kommer imorgon, och faktiskt, själva väntan är rolig och spännande.

Skärmklipp 2015-05-27 13.26.34

Hoppshop för Barncancerfonden

Här är en hopp-shop, det betyder att man bara kan shoppa från den här shoppen via en blogg.  Och nu kan man alltså shoppa via min blogg. Självklart är det inte vilken shop som helst, det som shoppas här är för att stödja forskning om barncancer, för att hjälpa så många barn som möjligt att överleva det där elendet. Så kom igen, låt oss shoppa!

Skärmklipp 2015-05-19 22.45.50

Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

Jag går dagligen och funderar på mitt nästa mål. Jag känner att jag kört fast. Det här har jag redan skrivit om så det kan vi lämna med den korta meningen. Igår tog jag mig iväg på något som kallades Boostday. Det var Handelskammaren här i Örebro som ordnade en dag för kvinnor som driver företag. Perfekt för en vilsen, halvsjuk jag som efter en vecka av vabbande och därmed halvfartsarbete tyckte det lät precis som det jag behövde. Och jag konstaterar: Renata Chlumska, vilken talare!

Med stor inlevelse tog hon oss med på sina äventyr. Och hon berättade med inlevelse om medgång och motgång. På sin härliga blandning av skånska och småländska utmanade hon ”jag vet att ni har berg att bestiga. Jag har bestigit världens högsta berg. Om jag kan det, kan du ta dig över ditt. Jag lovar”

Skärmklipp 2015-05-19 22.46.23

Hon visade oss filmer över de stora segerstunderna på hennes karriär, toppbestigningen av Mount Everest, och målgången när hon med sin kanot tagit sig runt 48 av USAs stater. Men hon pratade också om motgången att förlora sin man, sin arbetskamrat och medvisionär. Att stå ensam kvar med galna drömmar och höga mål.

Hon imponerade på mig. Givetvis är hennes äventyr imponerande, det vet man ju sen innan. Att stånga sig igenom det man föresatt sig, det kan alla med tillräckligt mycket envishet.  Att sen berätta om det med liv och lust så att energi sprätter iväg till oss soffpotatisar till publik, det var imponerande. Värre.

Nöjd med föreläsningen bäddade jag ner mig i sängen och tog kväll tidigt, tidigt. Riktigt kurerade mig.

Idag kunde jag se världen med bättre ögon. Sonjas dagliga kärleksbrev till sin mamma, de som jag lite halvintresserad tittar på och lägger någonstans, det är väl boost om något? Jag började leta fram några av dem – jag måste spara dem. De är värdepapper för sjutton! Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.