IMG_9778

Jag känner mig ny

 

Det ligger i luften, vår. Man vill något nytt. Så jag köpte nya kläder och tänk, det blev inte svart. Orangerött som är så fint, och så länge sedan. Och rutigt! Det kändes nytt och fräscht ända tills jag gick till köket. Haha, jag trodde att jag var ny, men i själva verket har jag börjat se ut som köket!

IMG_0557

DAGSMEJA

Det finns ett ord som jag älskar lite mer än andra ord. Ett ord som kommer med hopp till vinterfrusna själar.

Dagsmeja.

Det där ordet som berättar att snön blir mjuk och smälter av solen. Inte av regn, blåst eller plusgrader, utan av solen. Solen som återigen har värme i sina strålar, solen som återigen berättar att den finns. Att ljuset och värmen kommer att komma tillbaka. Vintern måste ge sig och mörkret kommer att bli kortare, och kortare. Den där dagen när dagsmejan kommer då minns kroppen plötsligt att det finns en annan årstid.

Den här vintern har inte haft så mycket snö, och inte direkt någon kyla att tala om heller. Kanske är det just avsaknaden av riktiga vintertecken som varit allra värst. Men just den här dagen fanns det snö som kunde smälta av sol. Solen sken och den sken och sken. Den vinterbleka huden fick sola sig och det var som balsam för min själ. Jag kände hur jag bara blev så väldigt glad. Så som jag inte varit på länge, det kom en sprittande energi i mig. Och inom min fina lilla pojke som kände ett stort trängtande behov av att klättra i träd. Helt naturligt en sådan dag. Han fick sällskap av katten.

IMG_4694-LR

Att vara en mamma och att ha en mamma

Jag lägger min flicka. I mörkret ligger vi nära varandra, och hon tar min arm runt sig. Jag lutar mig nära och insuper hennes egen doft, den som så tydligt bevisar att hon är just hon. Doften som jag älskar. Flickan som jag älskar.

Tänk att jag får vara hennes mamma! Tänk att jag får vara den som står henne nära, den som får höra hennes lek, tankar, skratt och tokerier. Den som lägger henne om kvällen och hjälper henne att komma till ro. Glädjen liksom spritter till där inne när vi ligger där tillsammans och hon sakta faller i sömn.

Tänk om min mamma känner såhär för mig. Och tänk vad lite tid jag ger henne. Min fina mamma, hon som lärt mig att älska. Jag är inte så bra på att vara en dotter det känner jag nu. Men än finns tid tänker jag och tar upp telefonen.

Skärmklipp 2015-05-19 22.45.50

Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

Jag går dagligen och funderar på mitt nästa mål. Jag känner att jag kört fast. Det här har jag redan skrivit om så det kan vi lämna med den korta meningen. Igår tog jag mig iväg på något som kallades Boostday. Det var Handelskammaren här i Örebro som ordnade en dag för kvinnor som driver företag. Perfekt för en vilsen, halvsjuk jag som efter en vecka av vabbande och därmed halvfartsarbete tyckte det lät precis som det jag behövde. Och jag konstaterar: Renata Chlumska, vilken talare!

Med stor inlevelse tog hon oss med på sina äventyr. Och hon berättade med inlevelse om medgång och motgång. På sin härliga blandning av skånska och småländska utmanade hon ”jag vet att ni har berg att bestiga. Jag har bestigit världens högsta berg. Om jag kan det, kan du ta dig över ditt. Jag lovar”

Skärmklipp 2015-05-19 22.46.23

Hon visade oss filmer över de stora segerstunderna på hennes karriär, toppbestigningen av Mount Everest, och målgången när hon med sin kanot tagit sig runt 48 av USAs stater. Men hon pratade också om motgången att förlora sin man, sin arbetskamrat och medvisionär. Att stå ensam kvar med galna drömmar och höga mål.

Hon imponerade på mig. Givetvis är hennes äventyr imponerande, det vet man ju sen innan. Att stånga sig igenom det man föresatt sig, det kan alla med tillräckligt mycket envishet.  Att sen berätta om det med liv och lust så att energi sprätter iväg till oss soffpotatisar till publik, det var imponerande. Värre.

Nöjd med föreläsningen bäddade jag ner mig i sängen och tog kväll tidigt, tidigt. Riktigt kurerade mig.

Idag kunde jag se världen med bättre ögon. Sonjas dagliga kärleksbrev till sin mamma, de som jag lite halvintresserad tittar på och lägger någonstans, det är väl boost om något? Jag började leta fram några av dem – jag måste spara dem. De är värdepapper för sjutton! Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

Pedagoger, svensk skola och debatten

Det här med svensk skola. Och pedagogerna i svenska skolan.

Ämnet är precis hur vitt och brett som helst. Det finns så många debatter igång samtidigt, jag försöker hänga med, men ärligt talat jag blir helt trött, matt och debattmätt.

Jag hör om sämre resultat, PISA undersökning hit och dit, kaos i skolsalarna där lärarna helt tappat kontrollen. Barn idag läser mindre, har sämre handstil och räknar sämre än förr. Och det poppar upp kommentarer om att behöver barn ens lära sig att skriva med penna?

Jag hör om att diagnosen ADHD inte finns, den är en produkt av att skolan ser ut som den gör. Jag läser att överbegåvade barn inte får plats i skolan, för det är fult att briljera med intelligens men inte med fotboll.

Alldeles nu har det delats och kommenterats på ett facebookinlägg av en lärare som tänker sätta ner foten och inte låta eleverna facebooka på lektionerna, och det har kommit svar på det, att det borde varit en självklarhet hela tiden.

Man kan fortsätta i all evinnerlig tid känns det som och bara ge fler exempel på hur det är, inte är och hur det borde vara i den svenska skolan. Därför att skolan engagerar i princip alla. Alla har gått där, och tror att det är som det var på sin egen skola fortfarande i alla andra skolor (något raljant). Vi som har barn skickar det allra käraste vi har till skolan varje dag, och skolan har stort inflytande över våra barns vardag.

Det är bara det att, när jag lyssnar på debatten och den rådande tonen, verkar det som att allt det här är lärarnas fel. Alltid lärarnas fel.

Jag hörde sägas att endast 5% av Sveriges pedagoger känner sig uppskattade för det arbete de gör. Läs om det här. Och det är klart, med den här tonen i diskussionen kan man ju lätt förstå det.

Jag blir ibland arg och besviken själv över något som mina barn berättar om skolan/fritids. Har svårt att inte visa min irritation till pedagogerna, vill så gärna att mina barn ska känna att jag ser dem, står på deras sida om det skulle vara så att något faktiskt inte stämmer. Jag faller in i den breda massans malande missnöje.

Jag har också varit lärare. Och lämnat det därför att det var jobbigt att ständigt känna skuld, att inte räcka till. Jag har en intention att uppmuntra, prata om det som är bra, le mot, se i ögonen och visa mina barns pedagoger att jag tror på dem. Jag vill så innerligt gärna att det ska funka bra.

Jag tror nämligen att om vi är bra på att uppmuntra, så blir det bara bättre. Och det kostar oss så lite lite. Alltid finns det något att peppa på, och när man hittar det där guldkornet så blir man mer positivt inställd själv. Jag lovar!