Sonja-och-mumin-IMG_4659

Tankar efter sagostunden

Jag känner mig oinspirerad, oduglig och allmänt deppig den här våren. Det är inga känslor jag gillar. Jag vill inte ha dem. Men de kommer och naglar sig fast. Det är som att de flyttade in utan att jag märkte det och vecka efter vecka, månad efter måndag river de runt inuti, och gör mig villrådig. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Hur ska jag göra för att ta mig ur mina egna nedåtspiraler? Jag vet inte.

Att jag inte vet hur jag ska göra för att bli av med dessa känslor, gör mig också frustrerad. Jag springer som aldrig förr, jag planterar och sköter min trädgård, jag bokar möten och försöker höra vad andra säger. Jag sitter i solen och känner den värma mina kinder den dag den syns till. Jag försöker och jag famlar efter rätta sättet att åter känna mig glad, stark och inspirerad.

Så läste jag en kvällsbok för Sonja. Det osynliga barnet av Tove Jansson, den första boken om Mumintrollet. Den var svår för en fyraåring, gammalt språk och en handling som hon har svårt att relatera till. Sonja babblade på, orkade bara lyssna korta stunder i taget. Vi tog oss igenom det första kapitlet. Sonja var lättad när det var över och jag hade fått en tankekaramell.

Snusmumriken älskar att vara ensam och han kräver sin ensamhet trots att han ser i Mumins ögon att det gör ont. Han ger sig av och är borta länge. Han blir till och med lite arg när han tänker på att Mumin så oförställt visar att han beundrar Snusmumriken. Plötsligt får Snusmumriken oönskat sällskap på sin ensamma förd, och han blir störd av sällskapet. Irriterad.

När sällskapet lämnat honom blir det ändå så ensligt. Och tomt. Han tar upp sin vandring så som den var förut, men han vänder om och söker sin nyvunna vän. Den nyvunna vännen har inte längre tid, han vill vara ensam, upptäcka världen på egen hand ”sånt förstår ju du Snusmumriken”. Snusmumriken står kvar och ser efter den nyvunna vännen som försvinner bort i skogen. En sorglig melodi blir till i hans huvud och han tänker på Mumin.

Jag har märkt det förut, barnböcker från förr är mycket mer tillåtande kring att människan inte är antingen glad eller ledsen, antingen bra eller dålig, ond eller god. Man är både och.

Jag tror att jag måste lära mig av detta, jag är inte antingen lyckad eller misslyckad. Jag är både och.

 

 

Om du läser det här som har någon form av depression vill jag bara säga att jag skriver inte om dig, eller om din sjukdom. Det jag skriver om här är det som slarvigt i folkmun kallas deppighet, men som mer korrekt kanske borde beskrivas som nedstämdhet. Jag vill inte förringa det du går igenom. Den här gången handlade det bara om mig, helt enkelt.

tidningen kupé

Jag blev bekräftad av kupé

Jag sitter i mitt nya kök, det blir alltmer klart. Varje kväll rensas någon byggattiralj undan och det blir mer och mer ett hem att vara i. Just nu sitter jag och njuter av doften från äppelkakan som står i ugnen. Det är första gången i nya köket som jag bakar. Som jag gör något i nya köket för mitt höga nöjes skull. Imorgon ska jag få besöka en vän från en annan tid i mitt liv, Lena, tillsammans ska vi njuta av den här smarriga kakan.

Men, egentligen ville jag skriva om någonting annat. Någonting jag läste igår.

Jag hade turen att få tillbringa några timmar på tåg igår, och läste kupé. Aldrig har jag läst den så noga som då. Jag tog till och med med mig den för den gav mig så mycket glädje och bekräftelse av mina allra senaste livsval. Artikeln som heter skapa mer-må bättre, den sätter ord på det jag försökt skriva om två dagar i rad, fast inläggen sett helt olika ut och för läsaren kanske handlar om två helt olika saker. FAB, och vardag så in i bängen.

Jag har ju gett mig ett nytt jobb, jag är glad för det, men visst känns det tufft ibland. När man är kommunalt anställd som jag var tidigare så är lönen inte särskilt fet, men den kommer. Varje månad, samma datum, kommer den. Och det är skönt. Så är det kanske inte nu. Just det kan sätta små tvivel i min hjärna, ibland. Till och från lite nu och då, (ganska mycket till när räkningarna ska betalas)

Men så kom den här artikeln i min väg, och jag blev bekräftad i mitt val. Därför att den handlar om att alla människor är kreativa människor och att om man inte får utlopp eller tid för sin kreativitet blir man trött och har svårt att hitta inspiration till ivet i största allmänhet. Farida Rasulzada har i flera år forskat om hur människor i arbetslivet påverkas av kreativitet och vad som händer med oss när vi inte får utrymme för vår kreativitet. Tänk så intressant! Såhär säger hon ”Problemet är att vi idag har rationaliserat bort många tillfällen att vara kreativa i vår vardag. Många jobb har blivit alltmer tidspressade, arbetsuppgifterna alltmer mallade coh utrymmet för kreativitet minskar därmed” Eureka liksom, det är ju som att beskriva min upplevelse av mitt tidigare jobb till punkt och pricka.

Sen kommer en forskare till in i artikeln, Fredrik Ullén. Han har också forskat kring hjärnan och kreativitet, han har kommit fram till att kreativitet kräver tid och lugn. ”Så att hjärnan kan gå ner i ett mer lekfullt tempo och låta tankarna löpa fritt. Om man hela tiden rusar fram på högsta växel är det risk att man tappar både kreativitet och arbetsglädje”. Där satt den, igen.

De båda menar att det är viktigt att man får tid att gå in i en skapande process, glömma tid och rum. Skapa utan att tänka på det perfekta resultatet. Låta själva skapandet vara målet. Då är det lätt att koncentrera sig och det är ett lyckligt tillstånd. Åh, det är så bra ord det där. Ja det tycker i alla fall jag. Sen att det inte alltid är lätt, det gör inget. Där har vi ju själva utmaningen i att vara egenföretagare.

För dig nu då som inte upplever dig själv som en kreativ person, forskarna jag hänvisar till här, de menar att det är olika saker som väcker den här kreativa lusten i oss. Det gäller bara att hitta sitt eget kreativa område.

 

jeanstillverkning

Ganska länge har jag känt till att klädindustrin är överstor jämfört med det faktiska behovet och helt galen när det kommer till etik. Men ändå inte riktigt satt mig in i vad det innebär sådär mycket så att jag verkligen vet. På senaste tiden har jag dock lite grann snöat in på att försöka hitta information om hur jeans tillverkas. I varje ledigt ögonblick försöker jag googla lite om jeanstillverkning. I min bestörtelse köpte jag nudiejeans till maken i födelsedagspresent. Kanske lite motsägelsefullt eftersom det bästa givetvis är att handla secondhand, eller framför allt att laga de gamla som gått sönder.

Tydligen kan det se ut såhär när jeansen tillverkas.

(Bild lånad från Green Peace)

(Bild lånad från råd och rön)

Här är lite länkar till texter om bomull, jeans och även märkning man kan leta efter när man handla kläder, om man vill göra mindre ”ekologiska fotavtryck” med sin livsstil.

råd och rön testar jeans

jeanstillverkning

ekologisk märkning av kläder

 

mer tid med barnen

Jag har läst det här, det här. Jag läste också det här

Någonting säger mig att jag redan har skrivit om det, men eftersom jag inte ens kan hitta det inlägget själv i så fall så gör jag det (igen) nu. Om att få vara hemma med sina små barn

Senast när det var val i vårt land blev det något fel med antalet röster i den vallokal där jag går och röstar. Vi fick vara med om ett lokalt omval. Politiker på lokalnivå började knacka dörr och tjitt tjatta i trädgården. Situationen var ganska ovanlig, vi fick närkontakt med politiker helt enkelt.

Jag minns särskilt en folkpartist som var i min trädgård och som gav mig en påse med blåklintsfrön. Han ville vara så välvillig och påpekade att hans parti lovade lite fler förskoleplatser än de andra partierna, ja han såg ju att jag satt där med en liten baby och jag borde väl oroa mig för om hon skulle få någon plats i förskolan när det är dags att börja jobba för mig. Men se då kom han till fel person, jag oroar mig inte för att hon ska få plats, det är faktiskt varje kommuns ansvar att se till att mitt barn har en förskoleplats tre månader efter att jag har sökt. Jag undrar mer om det kommer att ökas personal och utrymme i takt med att fler barn ska in i förskolan. Då skrattade han lite, och kommenterade att jag var påläst. Jag berättade också att jag helst skulle vilja vara hemma länge med mitt barn, utan att det t.ex. påverkade min pension, skulle hans parti kunna göra något åt det? Jag tror att vi är många, framför allt mammor, som skulle vilja vara hemma lite längre och mer med våra små utan att det måste bli en ”fälla”. Politikern i min trädgård var trevlig och skrattade igen, men det förstod jag väl att man inte bara kan göra så? Nej, det förstod jag ju inte… och då svarade han att det var ingen som tänkte i de banorna, men det kunde ju vem som helst räkna ut att det skulle bli för dyrt.

Därför löser vi ”problemet” med att, framför allt, mammor i vårt land vill vara hemma med sina barn att prata om ”kvinnofällan”, politikerna måste se till så att vi kommer ut i arbetslivet så fort, jobba heltid. Dela lika mellan föräldrarna handlar inte om pappans rätt till tid med sina barn, utan om mammans rätt till att snabbt komma tillbaka till sitt jobb. Det talas också ofta om att makten sitter i höga tjänster och mycket pengar, vilket förvisso är sant. Men det finns också makt i att ta hand om framtiden, att forma våra barn. Den makten talas det inte så mycket om, kanske för att det av tradition mest är kvinnor som besitter den makten.

Hela det här inlägget fick mer tyngd i sig just idag, när min egen man kom hem och sa ”jag får ont i magen när jag tänker på att jag inte är hemma mer, nu när barnen är så små, jag älskar ju att vara med dem”. Så då får han väl vara det då.

läsvärt, trots allt

Jag fick en bok i julklapp, en framtidsroman. Till en början var den svår och otillgänglig tyckte jag, det var svårt att tro att vi i framtiden bara kommer att kunna leva i tunnelbanegångar. Svårt att identifiera sig med huvudpersonen som lever sitt liv med ständig rädsla för mutanter från ovanjord.

Men allt eftersom sidorna passerades försvann den där svårigheten, och när jag hörde om Iran som kanske har atombomber och Israel som vill bomba Iran då blev boken plötsligen aktuell. Kommer det en tid när ingen längre ser vår fina blå vårhimmel? Kommer det en tid då vi undrar vad som var värt att förstöra tillgången till solljus och natur för? Kommer det en ras efter homosapiens som är mer anpassad att leva i radioaktiv strålning som uppstår efter härdade kärnreaktorer, briserade atombomber och ett förstört ozonskikt?

Läskigt.