Skärmklipp 2015-05-19 22.45.50

Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

Jag går dagligen och funderar på mitt nästa mål. Jag känner att jag kört fast. Det här har jag redan skrivit om så det kan vi lämna med den korta meningen. Igår tog jag mig iväg på något som kallades Boostday. Det var Handelskammaren här i Örebro som ordnade en dag för kvinnor som driver företag. Perfekt för en vilsen, halvsjuk jag som efter en vecka av vabbande och därmed halvfartsarbete tyckte det lät precis som det jag behövde. Och jag konstaterar: Renata Chlumska, vilken talare!

Med stor inlevelse tog hon oss med på sina äventyr. Och hon berättade med inlevelse om medgång och motgång. På sin härliga blandning av skånska och småländska utmanade hon ”jag vet att ni har berg att bestiga. Jag har bestigit världens högsta berg. Om jag kan det, kan du ta dig över ditt. Jag lovar”

Skärmklipp 2015-05-19 22.46.23

Hon visade oss filmer över de stora segerstunderna på hennes karriär, toppbestigningen av Mount Everest, och målgången när hon med sin kanot tagit sig runt 48 av USAs stater. Men hon pratade också om motgången att förlora sin man, sin arbetskamrat och medvisionär. Att stå ensam kvar med galna drömmar och höga mål.

Hon imponerade på mig. Givetvis är hennes äventyr imponerande, det vet man ju sen innan. Att stånga sig igenom det man föresatt sig, det kan alla med tillräckligt mycket envishet.  Att sen berätta om det med liv och lust så att energi sprätter iväg till oss soffpotatisar till publik, det var imponerande. Värre.

Nöjd med föreläsningen bäddade jag ner mig i sängen och tog kväll tidigt, tidigt. Riktigt kurerade mig.

Idag kunde jag se världen med bättre ögon. Sonjas dagliga kärleksbrev till sin mamma, de som jag lite halvintresserad tittar på och lägger någonstans, det är väl boost om något? Jag började leta fram några av dem – jag måste spara dem. De är värdepapper för sjutton! Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

IMG_8456

Nu grönskar det på Källeriet

Vi har haft många år av nonchalans av trädgården. Den var fin när vi flyttade in, men vi har inte varit bra på att ta hand om den. Vi har gjort annat, och vi har levt med att ha gatans längsta gräs. Kvarterets mest oansade planteringar mm.

De senaste åren har vi medvetet nedmonterat trädgården. Låtit grävskopor köra sönder gräsmattan, tillfällig omförflyttning av plantor lite hur som helst, eller helt enkelt gjort kompost av det som en gång var genomtänkta vackra rabatter. Vi har slarvat med att åka iväg med avklippta grenar. Och när vi har försökt greja i den ena änden, har vi tagit material från den andra. Kort sagt, det har varit en enda röra!

Men nu, i vår, det har hänt något. Vi bygger pergola, skaffar lekstuga och gräver rabatter. Vi köper trädgårdstidningar och googlar på robotgräsklippare. Mattias bygger odlingslådor och jag har försått tomater och luktärt.

Nu ni, nu grönskar det på Källeriet!IMG_8452

IMG_8454

Skärmklipp 2015-05-04 22.26.51

Idag firar vi sju år

Jag inbillar mig att jag inte är ensam om att ha lite olika livsregler för mig själv, som jag försöker leva efter varje dag, så gott jag kan. Idag misslyckades jag med en av mina egna livsregler. Jag har postat två Instagrambilder samma dag.

Till mitt försvar säger jag att det är ju en så himla speciell dag idag. Vi har haft kalas ikväll för min lillpojke fyller sju år. Skärmklipp 2015-05-04 22.26.23

Skärmklipp 2015-05-04 22.26.51

Kreativitet som flödar av gamla knappar

IMG_2309

Även om jag följde ett mönster och försökte på alla sätt att pyssla på ett mer planerat sätt än jag vanligtvis gör, när jag gjorde den här koftan, så är ju jag trots allt bara mig själv. Och jag är van att pyssla med det jag finner här hemma. Så när det var dags att sätta i knappar i lillkoftan, och lilla babyn med familj var på väg hit redan sprang jag runt i huset och letade efter lämpliga knappar. Sån tur då att jag har handlat in en stor bunt med knappar på Bra och begagnat, så det finns lite att välja på.

Mitt pysselskåp är som en skattgömma tycker barnen, och knapparna är den allra bästa av skatter. De blev glada när alla knapparna kom fram på bordet. Vi strödde ut så många vi bara kunde få plats med och började välja. Knapparna skulle förstås passa i knapphålen, ha en bra färg och passa ihop. Ganska snart fick jag inse att fem likadana knappar var en omöjlighet, och bestämde mig för att se det som en petitess.

Barnen å sin tur, de samlar för att spara, äga och gömma i små hemliga askar. Stora, pyttesmå, blå som himlen, eller knallröda duffelknappar. Ja, utbudet känns väl närapå oändligt. Snäll som jag är fick de ta några stycken och trä på ett gummiband. Sen var de så fina alla tre med knapphalsband när de välkomnade sin allra nyaste kusin till oss. 
IMG_4575

IMG_4577

IMG_4579

 

Idag, en vecka senare har jag gått och samlat ihop knappskatterna och återigen stoppat in dem i min egen skattgömma – pysselskåpet. De kommer säkert att återupptäckas som helt nya skatter om nåt tag igen.

 

IMG_4571

Stickat en kofta

IMG_4572

IMG_4573

IMG_4590

Det händer inte så ofta, faktiskt så sällan att man kan kalla det  nästanaldrig, sticker jag efter mönster. Även om det händer att jag läser ett mönster så löser jag oftast stickprojektet på mitt eget sätt tillslut, och det sätter sina spår i fråga om hur duktig jag är på att läsa mönster. Jag får väldigt dåligt självförtroende när det kommer att att förstå specifika ord som hör handarbete till. Särskilt när de är på engelska.

Men nu har jag gjort det, stickat på mönster, och då vill jag så väldigt väldigt gärna följa mönstret till punkt och pricka. Den här gången gjorde jag till och med en liten provlapp för att mäta ut att jag stickade lagom hårt, och ändå blev det så FEL. I min iver att göra snyggt, prydligt och rätt stickade jag hårdare och hårdare, så när jag väl skulle överlämna koftan till min systers lilla underverk kändes det inte riktigt sådär fint och bra som jag hade tänkte mig. Ärmarna var långa och smala och hårda. Kroppsdelen var faktiskt hela fyra cm för smal. Med en suck slog jag in ett litet paket.

Men min fina syster blev så glad så. Det gjorde ingenting att koftan var liten, lillflickan är ju liten nu! På med koftan, jo junikvällar kan kännas kalla. En ullkofta är precis vad en liten liten kan behöva. Och orange som är så fint, min systers favoritfärg. Alla dessa fina ord och jag lät mig invaggas i att vara nöjd med mitt jobb, just då.

Nu när ytterligare några dagar passerat kan jag tänka att det är ju en god tur att jag får chans att ge denna lilla fler presenter i livet. Nästa gång lilla vän, då ska det bli så bra så.

(Mina stick och virkprojekt brukar vanligtvis vara små saker, men det var länge sen nu. Man kan läsa om det t.ex. Här, här, här och här)