Skarmklipp-2015-05-28-23.25.07

Att längta efter nåt

Den där känslan, att längta efter något nytt. Att få uppleva något jag aldrig tidigare upplevt, att se något jag aldrig tidigare sett, att göra något jag aldrig tidigare gjort. Längtan efter den har varit stark hos mig i vår. Jag är kanske lite överraskad, det var länge sedan jag längtade efter detta så starkt. Det är som att välkomna en kär gammal vän tillbaka. Det går lite trevande i början men sen känner vi lätt igen varandra.

Som en följd av den där längtan har jag sprungit Göteborgsvarvet i lördags. Det var roligt! I flera dagar efteråt bar jag det med mig. Allt var nytt och spännande. Jag insöp nya intryck, gav allt under löpningen och var en del av hela den där stora festen. Jag vill göra det igen!

Jag längtar efter fler spännande nya äventyr. Jag längtar efter att se för mig helt nya saker, att vara med om något jag aldrig tidigare upplevt. Och med spänning väntar vi nu svar på om vi kanske vinner ett  äventyr. Något som vi i vår familj aldrig gjort tidigare. Fjällvandringsvecka.

Besked kommer imorgon, och faktiskt, själva väntan är rolig och spännande.

Skärmklipp 2015-05-19 22.45.50

Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

Jag går dagligen och funderar på mitt nästa mål. Jag känner att jag kört fast. Det här har jag redan skrivit om så det kan vi lämna med den korta meningen. Igår tog jag mig iväg på något som kallades Boostday. Det var Handelskammaren här i Örebro som ordnade en dag för kvinnor som driver företag. Perfekt för en vilsen, halvsjuk jag som efter en vecka av vabbande och därmed halvfartsarbete tyckte det lät precis som det jag behövde. Och jag konstaterar: Renata Chlumska, vilken talare!

Med stor inlevelse tog hon oss med på sina äventyr. Och hon berättade med inlevelse om medgång och motgång. På sin härliga blandning av skånska och småländska utmanade hon ”jag vet att ni har berg att bestiga. Jag har bestigit världens högsta berg. Om jag kan det, kan du ta dig över ditt. Jag lovar”

Skärmklipp 2015-05-19 22.46.23

Hon visade oss filmer över de stora segerstunderna på hennes karriär, toppbestigningen av Mount Everest, och målgången när hon med sin kanot tagit sig runt 48 av USAs stater. Men hon pratade också om motgången att förlora sin man, sin arbetskamrat och medvisionär. Att stå ensam kvar med galna drömmar och höga mål.

Hon imponerade på mig. Givetvis är hennes äventyr imponerande, det vet man ju sen innan. Att stånga sig igenom det man föresatt sig, det kan alla med tillräckligt mycket envishet.  Att sen berätta om det med liv och lust så att energi sprätter iväg till oss soffpotatisar till publik, det var imponerande. Värre.

Nöjd med föreläsningen bäddade jag ner mig i sängen och tog kväll tidigt, tidigt. Riktigt kurerade mig.

Idag kunde jag se världen med bättre ögon. Sonjas dagliga kärleksbrev till sin mamma, de som jag lite halvintresserad tittar på och lägger någonstans, det är väl boost om något? Jag började leta fram några av dem – jag måste spara dem. De är värdepapper för sjutton! Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

Skärmklipp 2015-04-29 22.21.19

Gammalt opublicerat inlägg som fått nytt liv

Det är roligt nu när jag börjat tänka i bloggbanor igen, då hittar jag anteckningar jag gjort för länge sedan till bloggen. Här är en anteckning från 4 april 2013. Det var en fin dag minns jag, jag hade till och med ett foto från den:

Min lilla sjukling och jag gör en utflykt i vårsolen. Hon tror att vi ska åka till dagis, men sitter gärna i vagnen när hon märker att vi inte kommit dit. Hon somnar medan jag kryssar fram i geggan som smältisen orsakar.

Jag sätter mig i en backe med fjolårslöv och fjolårsgräs, och låter solen värma mig. Jag blundar och när jag tittar upp igen kan jag ännu bättre se hur vacker våren är.

Kaveldun som stelt pekar rakt mot himlen i snön som svettas.

Näver som flaggar i vinden som är så svag att bara nävern märker att den finns.

Surret av nyvakna flugor.

Det typiska knarret från hackspetten som hackar.

Och se, en vitsippa.

IMG_8419

Min bild av mig själv – och hur lätt den kan rubbas

Jag är mamma till tre.

Min egen bild av oss är att var vi än kommer märks vi. Vi hörs, vi syns. Vi är svåra att passa in i typiskt vuxna miljöer. Min bild av mig själv är att jag alltid är lite okoncentrerad och är lite flyktig att få kontakt med – för vad gör ungarna nu? (Jag är också ganska effektiv, för man vet aldrig när man får möjlighet att göra det som måste göras, passa på när det är en stunds lugn, men det är en helt annan historia än den här)

Men i söndags, då när det var skivrelease, då fick jag en aha-upplevelse. Hur lätt det är att förmedla en annan bild av sig själv än den man tycker att man är.

Sonja och jag ville inte vänta inne i kyrkan, den där timmen av förberedelse för kören, utan gick till en intilliggande lekpark. Lite finklädda var vi, vi skulle ju på skivrelease. Vi hade heller inte lekjackor eller lekskor för den delen. Nej, vi var inte klädda för lekpark, vi skulle bara vara där en liten stund.

Sonja blev dessutom lite blyg av alla andra barn. Ville bara leka om jag var precis intill, hon ville inte bli blöt av rutchkanan, inte sandig av gungorna och vi stod mest där och tittade på vad man kunde göra och andra barn som lekte.

I parken fanns bland många en annan mamma med tvillingkillar, på troligtvis dryga året. De var lite lagom vingliga i gången, och saknade totalt omdöme för vad som är lämpligt för små barn. Mamman hade fullt sjå att rädda sina små för alla möjliga saker som kan hända i en lekpark.

När en av killarna kom nedfarande från den höga rutschkanan, lite på sniskan i hög fart drog jag ljudligt efter andan och försökte hinna fram – men jag var inte alls lika snabb som hans mamma, som tittade lite förvånat på mig.

”oj, nu fick jag hjärtat i halsgropen” sa jag.

”det har jag hela tiden” svarade hon med en blick som liksom sa mer än jag ville veta om mig själv just där och då.

Plötsligt såg jag mig själv i hennes ögon, en mamma i en lekpark med handväskan på axeln och de höga klackarna på. Flickan som knappt kunde leka i en liten kappa och tyllkjol. TYLLKJOL. Utan överdrags.

Och jag ville säga till henne, att nu tror du en massa saker om mig, som inte är sant. Jag ville berätta om mina vilda barn. Som väl var höll jag inne med orden, tog min lilla prinsessa i handen och gick in. Vi hade förstås börjat frysa också.

IMG_8546

Världens bästa barnkör

Vår stora kille, som hunnit bli nio år, sjunger i världens bästa barnkör. Han som alltid är fysisk och sportig älskar sin barnkör. Han får vara en del av ett sammanhang där musik, dans och drama står i centrum. Blandat med lek och skratt i största allmänhet.

IMG_8526

En kör där stora barn och små barn gör saker tillsammans, och där vuxna och barn har roligt ihop. Musiker i församlingen skriver låtar som kören får, tonåringar skapar ett komp till kören och det svänger så sjukt bra. Där gemenskap står överst bland prioriteringar trots alla roliga projekt de gör ihop. Där olikheter inte är ett problem. Det är helt enkelt fantastiskt.

Igår var det skivrelease för deras nyinspelade skiva. ”Nu sprider vi ljuset” med IMK Onepiece.

Min lilla kille, han hade bjudit in hela klassen. Han har längtat och förberett sig. Med vuxna människors mått hade han inget speciellt uppdrag förutom att vara med i kören. Han tog för första gången i sitt liv ansvar för att kolla upp så att Onepiecen var ren, han kände stort behov att vara nyfriserad inför den stora festen och han kände sig nervös när vi cyklade dit en timme innan insläpp.

IMG_8585 (1)

Kyrkan var proppfull. Folk fick sitta i trapporna för att få plats. Solen sken och det var varmt därinne. De öste på och det var väldans drag! Jag kände stolthet tacksamhet och rörande glädje. Tänk att jag får vara med om det här, tänk att vi kan få erbjuda vår pojke den här upplevelsen. Tänk att vi får vara med i en församling där barn inte bara får ta plats, du får vara i centrum.

(Nån som vill se mer så tipsar jag gärna om deras musikvideos på Youtube. Sök IMKonepiece, eller följ nån av länkarna: Lärjungarnas cupsong, Onepiece, Våga vara)