legolandtavlingen_2232

Vinnare!

Nu är jag så glad så glad så glad!

Barnen, eller framför allt killarna, tjatar och tjatar om att få åka till Legoland. Det finns inget jag hellre vill unna dem, och vi har räknat. Letat på nätet efter billigt boende, räknat igen. Frågat oss tusen gånger vad vi kan stå ut med när det kommer till komfort, och räknat igen. Legat vaken på natten och funderat, och räknat räknat. Igen och igen, igen och igen. Och kommit fram till samma sorgliga resultat varje gång.

Jag har fått stirra på mig själv i spegeln och säga att ”jag har startat företag, satsat på mig själv, och mina barn får därför inte åka till Legoland. Nu. Kanske nästa år, eller året efter det….”

Så av en händelse såg jag en annons i en tidning, om en instagramtävling. Man skulle fota sina legobyggen och tävla om en resa för hela familjen till Legoland. Gissa om vi har tävlat! Och nu gissa om vi har vunnit! JIPPI!

bara för att jag så gärna bjuder på oss, så visar jag den här bilden. Vem vill egentligen helst vinna tror ni, vi eller barnen?

 

 

tävlande föräldrar_4432

Nu är jag ju så himla glad!

Här har jag gått hela veckan med huvudvärk, suckat över sjuka barn som jag borde vara så vänlig att ta hand om (och givetvis gör jag det, tro inget annat) Dessutom har det strulat till sig lite på jobbet, med ett uppdrag som blev så knasigt konstigt, och som jag bara var tvungen att ta tag i fast jag hade sjuka och gnälliga barn runt omkring mig.

Men så idag, vilken glädjens dag, fick jag veta att jag har vunnit en tävling! Alltså, vad kan göra en dag bättre? Kolla här

Jag berättar glatt om min vinst för mina kontorskompisar som bjuder mig på kaffe. Nu är jag med på banan, huvudvärken lättar och jag kommer få en bra dag. Tack Hildas hem!

 

clownen V

Cirkus Scott kom till stan

Ja jag vet inte direkt om det är etiskt riktigt, men vi har varit på cirkus. Mina små killar har längtat efter detta i flera år. Kanske inte tjatat varje dag, men nu och då, titt som tätt, mer eller mindre enträget. Småcirkusar har annonserat sin ankomst till vår stad, men vi har aldrig tagit oss iväg. Givetvis är det detta som har spätt på mina små killars stora cirkuslängtan, andra barn som berättar om stora tält, roliga clowner och sockervadd. Vi vuxna har även tagit in de barnenes föräldrars teatermimningar i form av diskret ruskande på huvuden, läppar som rör sig till ett tydligt men tyst ingenting att ha. 

En dag såg vi en stor affisch CIRKUS SCOTT kommer till stan. Jag hajade till lite grann och en varm känsla spred sig i kroppen, en sån känsla man får av goda härligt ljusa barndomsminnen. Cirkus Scott… jag glömmer väl aldrig när de smällde upp sitt stora tält i vårt lilla lilla samhälle, på fabrikens stora parkering. Hela samhället fick komma, gratis, fabriken bjöd. (Alltså, jag var ju barn och kan möjligtvis minnas lite fel på den punkten, men det var andra tider då) Det där minnet fick mig att bestämma mig, cirkus scott fick det bli.

Så vi travade iväg hela familjen. Vilken lyckans stund! Det var just sådär som killarna ville, elefanter, kameler, sockervadd och popcorn. Tjejer med glittriga kläder som akrobaterade med rep, och ett stort killgäng som hoppade på superstudsmattor och en genomskinlig mur (som bilderna visar) Levande musik, en ensam kille som gick omkring på ett hjul tio meter upp i luften så att det hissnade för oss allihop. Och Kung Fu artister. Det var fantastiskt, utom en sak. Clownerna, vilken flopp. De såg inte ut som clowner, och de var inte så särskilt roliga heller, men vem orkade bry sig om det? Allt annat var ju så bra! Tur att det fanns andra som målat sig som riktiga clowner!

Lekstuga fylld med drömmar

Vi har haft förmiddagslek här hemma i trädgården, vi landade en stund i vår egendesignade klätterställning/koja/lek- stuga. Vi städade den och drömde lite om hur den ska bli när den är klar. En rutschkana önskades, liksom en våning till, uppe i trädet. Ett bord med stolar till inne i stugan fixades där och då. Själv önskade jag den lite ny färg, både invändigt och utvändigt, och lagom pastelliga vimplar här och där. Kanske en korg i ett snöre att hissa upp och ner mellan våningarna. Och ett skyddande staket där uppe.

Man blir inspirerad att göra något fint när man ser bilder från Belle and Boo, sådär idylliskt vill jag att mina barn ska få leka. Någonstans inom mig inser jag att själva drömmandet och fixandet är det som kanske är allra roligast för oss allihop.