En_svensk_tiger.svg

En historiskt viktig dag

Igår var en historiskt viktig dag. Andra världskrigets officiella slutdag i Europa. Freden kom, då för 70 år sedan. Även till Sverige, som ju inte varit del av kriget på det där sättet som väl i princip alla andra länder var. Men det är klart att även svenskar var drabbade av kriget, och oerhört lättade när freden kom.

Jag hade förmånen att åka mycket bil ensam igår. I två hela timmar lyssnade jag oavbrutet på sveriges radio P1, som hade mycket att säga om krigsslutet. Hur det uppmärksammas på olika platser i Europa, och om hur olika människor bearbetar kriget och freden än idag.

Det var en man där Nikolas Glover, (lyssna här) som pratade så mycket om att vi svenskar är stolta över vår neutralitet, och därmed tror att vi var ”oskyldiga”. Inte hade med kriget att göra. Han menade att vi i svensk skola idag inte hör talas om tyska soldater som passerade genom Sverige, som hade förvaring av förnödenheter i vårt land. Att vi inte hör talas om ryska fångar som transporterades genom Sverige, eller att amerikanerna hade flygbas här i flera år under krigets andra hälft.

Kanske är det så att min skolgång var annorlunda än de flestas, eller så beror det på att det alltid intresserat mig så att jag hann med att uppfatta de korta meningarna om detta, vad vet jag. Men jag tycker mig alldeles bestämt känna till allt det där, och jag kan till och med känna mig lite knäppt på näsan av att höra på radio om att jag skulle tro sådär.Att neutralt var detsamma som passivt och oskyldigt.

Vad hände med begreppet ”En svensk tiger”  Det känner vi väl alla igen?

Jag måste säga att jag är egentligen ännu mer fascinerad över att de orden, en svensk tiger, med en löjlig gulblå tiger, kunde få hela nationen Sverige att acceptera närvaron av soldater från olika nationer från krigets olika sidor. Och vi lät det vara så, så att våra politiker kunde få spela det höga och riskfyllda spelet det innebär att försöka vara neutral i ett krig.

Senare måste jag ändå ge herr Glover rätt i att han säger att vi pratar så lite om vår egen krigshistoria. Hur kändes det när fred äntligen deklarerades? Det måste väl alla som levde då minnas? Hur kan det då komma sig att jag aldrig hört en enda berättelse om det? Även om den polska historien är så mycket mer fasansfull än den svenka, så måste det ju varit en festens dag. Befrielse även för svenskar!

Det där bet tag i mig. Jag känner att jag måste fråga mina gamla kära. Och lyssna ordentligt. För tiden flyr om om jag inte berättar deras historia vidare, vem gör det då?

2449771_520_346

old news

Självklart är det gamla nyheter, men ändå ständigt aktuellt, hur olika människor är behandlade för sin hudfärg. Blåögda jag trodde att orättvisorna, i det stora hela, var ett minne blott, men föreställningen som Rennie Mirro och Karl Dyell gör om Sammy Davis Junior i första hand, handlar egentligen mest om denna orättvisa. Och de gör det bra.

När Rennie berättar om vad hans mamma fick utstå på 60-talets Norrköping blir jag förskräckt. När han berättar om sin taxitur i Köpenhamn skrattar jag gott, men när han berättar om ångesten han känner för att lämna sin son varannan vecka vill jag bara gråta. Även om föreställningen handlar om Sammy Davis Junior gör avbrotten med paralleller till deras egna liv hela grejen, det är där jag förstår att orättvisan inte är ett minne blott utan högst aktuell politik som är viktig idag!

Föreställningen visas på stockholms stadsteater, From Sammy with love, och spelas i alla fall tom 30 december i år. Att se den rekommenderas starkt.

Bilden är en pressbild från stockholmsstadsteater.

För övrigt vill jag bara berätta den glädjande nyheten att Eric som jag skrivit om tidigare, han är idag en fri man igen. Äntligen!

jeanstillverkning

Ganska länge har jag känt till att klädindustrin är överstor jämfört med det faktiska behovet och helt galen när det kommer till etik. Men ändå inte riktigt satt mig in i vad det innebär sådär mycket så att jag verkligen vet. På senaste tiden har jag dock lite grann snöat in på att försöka hitta information om hur jeans tillverkas. I varje ledigt ögonblick försöker jag googla lite om jeanstillverkning. I min bestörtelse köpte jag nudiejeans till maken i födelsedagspresent. Kanske lite motsägelsefullt eftersom det bästa givetvis är att handla secondhand, eller framför allt att laga de gamla som gått sönder.

Tydligen kan det se ut såhär när jeansen tillverkas.

(Bild lånad från Green Peace)

(Bild lånad från råd och rön)

Här är lite länkar till texter om bomull, jeans och även märkning man kan leta efter när man handla kläder, om man vill göra mindre ”ekologiska fotavtryck” med sin livsstil.

råd och rön testar jeans

jeanstillverkning

ekologisk märkning av kläder

 

Upprörd

Här sitter jag i min slitna soffa, solvarm om kinderna efter en härlig 1a maj. Förstrött och lite oplanerat plockar jag upp mobilen och råkar trycka in mig på lokaltidningens app. Det jag läser upprör mig. Läs här.

Tänk er, att det hittas dödade människor på din mark och att du reser ganska långt till polisen på vägar som knappt kallas vägar i vår del av världen, för att informera och återge korrekt vad som hänt. Man behöver resa denna långa och jobbiga resa, troligtvis för att slippa kommunicera via komradio eller en knastrig telefon, man vill ses öga mot öga för att ge en så tydlig bild för statens rättsväsende. Men vad händer? Jo, polisen tänker den killen skickar vi i finkan, och hans kompis. Det var ju ändå de som hittade kropparna på sin mark.

Idag har många människor demonstrerat på gator och torg över hela vårt land, men när jag läser detta tänker jag att trots att vi kan hitta saker att förfasas över här hemma har vi det bra. Oss kan man inte skicka i finkan hur som helst.

Jag blir också så upprörd och berörd, för att både Emelie och Eric som det skrivs om, är mina allra första elever. I Centralafrikanska republiken, long time ago, när jag fick ynnesten att vara hjäplärare åt biståndsarbetarnas barn.

mer tid med barnen

Jag har läst det här, det här. Jag läste också det här

Någonting säger mig att jag redan har skrivit om det, men eftersom jag inte ens kan hitta det inlägget själv i så fall så gör jag det (igen) nu. Om att få vara hemma med sina små barn

Senast när det var val i vårt land blev det något fel med antalet röster i den vallokal där jag går och röstar. Vi fick vara med om ett lokalt omval. Politiker på lokalnivå började knacka dörr och tjitt tjatta i trädgården. Situationen var ganska ovanlig, vi fick närkontakt med politiker helt enkelt.

Jag minns särskilt en folkpartist som var i min trädgård och som gav mig en påse med blåklintsfrön. Han ville vara så välvillig och påpekade att hans parti lovade lite fler förskoleplatser än de andra partierna, ja han såg ju att jag satt där med en liten baby och jag borde väl oroa mig för om hon skulle få någon plats i förskolan när det är dags att börja jobba för mig. Men se då kom han till fel person, jag oroar mig inte för att hon ska få plats, det är faktiskt varje kommuns ansvar att se till att mitt barn har en förskoleplats tre månader efter att jag har sökt. Jag undrar mer om det kommer att ökas personal och utrymme i takt med att fler barn ska in i förskolan. Då skrattade han lite, och kommenterade att jag var påläst. Jag berättade också att jag helst skulle vilja vara hemma länge med mitt barn, utan att det t.ex. påverkade min pension, skulle hans parti kunna göra något åt det? Jag tror att vi är många, framför allt mammor, som skulle vilja vara hemma lite längre och mer med våra små utan att det måste bli en ”fälla”. Politikern i min trädgård var trevlig och skrattade igen, men det förstod jag väl att man inte bara kan göra så? Nej, det förstod jag ju inte… och då svarade han att det var ingen som tänkte i de banorna, men det kunde ju vem som helst räkna ut att det skulle bli för dyrt.

Därför löser vi ”problemet” med att, framför allt, mammor i vårt land vill vara hemma med sina barn att prata om ”kvinnofällan”, politikerna måste se till så att vi kommer ut i arbetslivet så fort, jobba heltid. Dela lika mellan föräldrarna handlar inte om pappans rätt till tid med sina barn, utan om mammans rätt till att snabbt komma tillbaka till sitt jobb. Det talas också ofta om att makten sitter i höga tjänster och mycket pengar, vilket förvisso är sant. Men det finns också makt i att ta hand om framtiden, att forma våra barn. Den makten talas det inte så mycket om, kanske för att det av tradition mest är kvinnor som besitter den makten.

Hela det här inlägget fick mer tyngd i sig just idag, när min egen man kom hem och sa ”jag får ont i magen när jag tänker på att jag inte är hemma mer, nu när barnen är så små, jag älskar ju att vara med dem”. Så då får han väl vara det då.