Här kommer ännu ett gammalt opublicerat inlägg. Det är daterat till för två och ett halvt år sedan. Senhösten 2012.
Jag som brukar skriva lite nostaligskt om det svåra i att tiden går, och liksom aldrig kommer igen. Den här gången blev jag så glad, tänk vad skönt det är att tiden går, och förändras! Jag blev också så glad av att läsa det här inlägget, där jag skriver om det där kaoset med en humoristisk ton, jag minns det annars som en inte helt humoristisk tid.
Jag hittade lite bilder från den där tiden också. Varsågod:
Samtidigt som jag dukar av frukosten hittar jag en sandpapper och börjar slipa på det där som jag spacklade igårkväll precis innan jag la mig för att sova. Givetvis blir vi lite sena iväg, vem hade beräknat tid för att slipa? Innan vi börjar bråka i hallen om var alla saker finns kastar jag ett öga i spegeln, hoppsan,vad hängigt och trist håret ser ut! Jag puffar till det lite och frisyren bara stannar i fluff, förvånat nöjd fortsätter jag ner för trappen till hallkaoset. Delar ut barnens ytterkläder i högar och uppmanar dem att klä sig. Jagar S genom husets byggrum för att brotta på henne overallen, tjatar lite till på E att ta på sig överdragsbyxorna. Bråkar med V om att man faktiskt måste ha överdrags och jacka, det är kallt ute. E ta på dig skorna också. Undrar vart jag kan ha lagt mobilen, ringer på den samtidigt som jag letar efter mina vantar, och Es vantar och Ss vantar…. puh. Utanför dörren! Tackar som hastigast änglarna som vaktat mina barn från att trilla ner från den räckelösa verandan idag också. Nu kommer nästa bråk, vem ska egentligen lämna vem?
När jag efter tusen morgonosämjor lämnat av mina barn på de olika avdelningarna och cyklat vidare till jobbet tar av mig mössan och fluffar till håret igen, och håret låter sig återigen fluffas. Då blir jag lite fundersam. Vad är det med det? Vad har jag haft i det? Inser att det är slipdamm. Så till alla som gillar att inte ha platt hår men inte har tid med fön och volympreparat av olika slag. Slipdamm funkar perfekt.