Källeriet – Huset

I ett vitt 20talshus, med ett långt rött staket, fyra äppelträd, världens fulaste studsmatta och en flaggstång, i en lagom stor svensk stad och ständigt pågående stora eller små projekt. Där bor jag. I Källeriet.

vitt-tak-LR

Vad lite slipdamm kan göra, till dig som lever i renoveringskaos

Här kommer ännu ett gammalt opublicerat inlägg. Det är daterat till för två och ett halvt år sedan. Senhösten 2012.

Jag som brukar skriva lite nostaligskt om det svåra i att tiden går, och liksom aldrig kommer igen. Den här gången blev jag så glad, tänk vad skönt det är att tiden går, och förändras! Jag blev också så glad av att läsa det här inlägget, där jag skriver om det där kaoset med en humoristisk ton, jag minns det annars som en inte helt humoristisk tid.

Jag hittade lite bilder från den där tiden också. Varsågod:

Samtidigt som jag dukar av frukosten hittar jag en sandpapper och börjar slipa på det där som jag spacklade igårkväll precis innan jag la mig för att sova. Givetvis blir vi lite sena iväg, vem hade beräknat tid för att slipa? Innan vi börjar bråka i hallen om var alla saker finns kastar jag ett öga i spegeln, hoppsan,vad hängigt och trist håret ser ut! Jag puffar till det lite och frisyren bara stannar i fluff, förvånat nöjd fortsätter jag ner för trappen till hallkaoset. Delar ut barnens ytterkläder i högar och uppmanar dem att klä sig. Jagar S genom husets byggrum för att brotta på henne overallen, tjatar lite till på E att ta på sig överdragsbyxorna. Bråkar med V om att man faktiskt måste ha överdrags och jacka, det är kallt ute. E ta på dig skorna också. Undrar vart jag kan ha lagt mobilen, ringer på den samtidigt som jag letar efter mina vantar, och Es vantar och Ss vantar…. puh. Utanför dörren! Tackar som hastigast änglarna som vaktat mina barn från att trilla ner från den räckelösa verandan idag också. Nu kommer nästa bråk, vem ska egentligen lämna vem?

När jag efter tusen morgonosämjor lämnat av mina barn på de olika avdelningarna och cyklat vidare till jobbet tar av mig mössan och fluffar till håret igen, och håret låter sig återigen fluffas. Då blir jag lite fundersam. Vad är det med det? Vad har jag haft i det? Inser att det är slipdamm. Så till alla som gillar att inte ha platt hår men inte har tid med fön och volympreparat av olika slag. Slipdamm funkar perfekt.

sonja-dammsuger-LR

vitt-golv-LR

IMG_8456

Nu grönskar det på Källeriet

Vi har haft många år av nonchalans av trädgården. Den var fin när vi flyttade in, men vi har inte varit bra på att ta hand om den. Vi har gjort annat, och vi har levt med att ha gatans längsta gräs. Kvarterets mest oansade planteringar mm.

De senaste åren har vi medvetet nedmonterat trädgården. Låtit grävskopor köra sönder gräsmattan, tillfällig omförflyttning av plantor lite hur som helst, eller helt enkelt gjort kompost av det som en gång var genomtänkta vackra rabatter. Vi har slarvat med att åka iväg med avklippta grenar. Och när vi har försökt greja i den ena änden, har vi tagit material från den andra. Kort sagt, det har varit en enda röra!

Men nu, i vår, det har hänt något. Vi bygger pergola, skaffar lekstuga och gräver rabatter. Vi köper trädgårdstidningar och googlar på robotgräsklippare. Mattias bygger odlingslådor och jag har försått tomater och luktärt.

Nu ni, nu grönskar det på Källeriet!IMG_8452

IMG_8454

Ny utsikt från sovrumsfönstret

nytt1

nytt2

Det är överväldigande just nu att titta ut genom vårt nya sovrumsfönster. Naturen är överväldigande såhär års, varje år. Om man dessutom struntar i att klippa sitt äppelträd blommar det över hela trädet, väldigt överväldigande. Just i år har vi kommit så nära det där stora trädet som alltid hamnar sist på beskäringslistan dit vi sällan orkar ta oss, och som just därför, alltsom oftast blommar alldeles fantastiskt. Överväldigande.

 

Nu dansar granjulen ut

2 Comments

Varje år, såhärårs, när julen ska plockas undan och ner i källarlådorna igen, sörjer jag. Jag älskar julen. Att det är ombonat och mysigt i varenda vrå, att alla är lediga och låter tiden bara gå. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Jag misstänker också att jag varenda år hittar någon anledning till att just det året är det extra sorgligt. I år tror jag det igen, bara för att vi levt i renoveringsdamm och kaos hela hösten, så att få i ordning ett hem som är relativt rent, relativt städat och luktar annat än damm och färg har varit underbart. Nu ska allt bort igen, och ve och fasa, renoveringsdammet fram i ett sista ryck, när vi ids.

Den här julen har jag snöat in på granar. Vi har haft granar i olika storlekar och former överallt. Granarna tillsammans med kyrkan med elektriskbelysning och speldosa jag fick i julklapp av min mamma har varit favoritpyntet den här julen. Kyrkan finns ju kvar till nästa jul, men granarna…. ja jag får väl hoppas på att den årliga traditionen (som jag skrivit om här) fortsätter så att jag kan klä in hela huset med gran i december igen.

 

årets första vardag

 

 

Jag har lätt att fundera över tiden. Att den går och aldrig kommer igen. Mina barn blir äldre för varje dag, och jag med dem. Särskilt lätt att fundera över tiden blir det runt nyår, det tänker jag mig att alla tycker.

Idag har jag varit hemma med mina barn. Bara för att de har jullov från sina vardagar. Direkt på morgonen kom vi in i rutiner vi hade för länge sedan, när jag fortfarande var föräldraledig varje dag. Och det påminde mig så starkt om den tiden, som nu har tagit slut.

Det var härligt återigen få sitta i mitt kök och se förmiddagssolen genom mina smutsiga fönster. Höra barnen leka och dricka kaffet. Kameran kom fram och jag längtade efter att blogga, precis som det var då.