Jag blev så glad att jag glömde

Jag blev så till mig i morse när jag fick syn på detta om min vinst att jag helt glömde att skriva om det tips som jag lämnade på Hildas hem. För er som följer min blogg är det ingen nyhet, att jag gillar att använda gamla saker och att göra om dem till nya.

En favorit hos mig är kuddarna med tryckt text. Jag har sytt dem av gamla lakan i sådär härligt tjock kvalitet, och så har jag tryckt med textilfärg och bokstavsstämplar. Jag har tryckt psalmtexter, därför att de ger mig tröst, trygghet och glädje.

Bilderna är från min gamla blogg Elinspyssel, där kan man också läsa mer om dessa kuddar som ligger i min soffa och som nu hunnit bli alldeles grå utslitna. De är tvättade och tvättade, men som så ofta förr så är mina egna de första tillverkade. De som kommit senare och som sålts är mer välarbetade därför att jag genom att använda mina egna hittat saker att förbättra.

V gosing

sytt eget gosedjur

Ganska ofta händer det att jag tittar på min äldste son och förundras över hur stor han blivit och vad mycket han kan. Så har det givetvis varit i hela hans liv, från att han ”titta, han lyfter huvudet själv!” till nuvarande ”titta, (eller titta helst inte) han står på ramen på cykeln i högsta fart!” Förhoppningsvis kommer det att fortsätta hela livet igenom med olika saker han gör.

Jag ser varje dag att han klarar av allt mer på egen hand, märker att hans humor förändrats när vi skrattar tillsammans, förstår att han blivit större när vi pratar om saker, hör det när vi bråkar osv. Trots detta blir jag förvånad när en kär vän till honom fått prova mammas symaskin och sytt ett eget gosedjur. Viggo blev självklart imponerad och ville prova.

Så en dag tog vi oss tiden helt enkelt, frukosten stod kvar, småsyskonen fick gå i pyjamas hela förmiddagen, men vad gör det när storebror ska få sin mammatid och introduceras till mitt intresse! Han fick rita direkt på tyget hur djuret skulle se ut, sedan hjälpte jag honom med tillklippningen i dubbelt tyg. Maskinen ställde jag inte på långsammaste läget, och jag stod bakom honom hela tiden han sydde (därför finns inga bilder på detta moment) För att nå till pedalen fick han låna lillasysters tripptrappstol, det kändes gulligt. Ja, sen sydde vi, och vände, han stoppade den och sydde ihop den helt själv.

För er som inte ser det vill jag bara berätta att det är en leopard, och kryssen är leopardens prickar.

Det är den finaste leopard jag har sett.

sytt pyjamas

”Oj, vad hon var molnig idag” så sa mellanbror när han fick se sin syster.

Tillsammans med några från min käraste lilla syjunta, åkte jag till symässan i Stockholm, förra året. Ni som läste min förra blogg, har hört om det förut. De jag åkte med handlade massa trikåtyger, och jag föl liksom in i deras anda och kom hem med t.ex. detta härliga tyg från JNY. Eftersom jag älskar att sy, men ganska sällan prioriterar att sy sådant som man lätt kan hitta i affärer, ligger trikåtygerna till sig. Nu har jag haft turen att få sy ett tag och det blev två härliga pyjamasar till Sonja och hennes kusin. Mönstret kommer från stoff och stil. Det blev också en mössa till Sonja, men nu är molntyget prick slut. Tyvärr verkar inte utomhusmolnen ha tagit prick slut, än.

inget kalas, men en present

Jag började för ett år sedan, när lilla vännen skulle fylla ett år. Nu när han skulle fylla två tänkte jag passa på att göra klart. Så kom den där uschliga sjukan emellan och vi blev sängliggande och isolerade, och missade kalaset.

De ser inte så mycket ut för världen, de har bokstäverna. Men jag måste medge att jag tycker de är krångliga, särskilt S. En söt liten bokstav, alldeles slingrig och fin, vad den kan krångla till det. Det är till och med så att jag överväger att helt göra om den. Nu när jag fick lite extra tid, menar jag.

Jag har använt mig av ett IKEAtyg som är lite grovt, jag tror att det bidrar till lite stadighet när man syr, för närjag gjorde Viggos bokstäver använde jag ett något kraftigare vitt tyg som kant, och det var faktiskt lite lättare än den här gången när jag använde rester från bröllopsklänningsprototypen. Dvs, klänningen vi sydde av bomullstyg för att se så att passformen skulle bli bra.

att inte vara en superhjälte

Det är väldigt populärt att låtsas att man är en superhjälte. I alla fall i vår familj. Inte för att jag någonsin trodde det, men den här veckan har det varit alldeles extra tydligt: Jag är ingen superhjälte. Jag är Elin, helt utan superkrafter.

Det finns två fina fina bloggar som jag ofta besöker UnderbaraClara, och Leila. Det är härligt att bara få se allt fint de visar. De ljusa bilderna, allt de så lätt fixar i köket, den ljusa, fräscha och pastelliga inredningen, allt tålamod de verkar ha för sina små kottar, ja det är en fröjd att få kika in där.

Det är inte de mammorna som stressar på sitt barn till utvecklingssamtalet som man blev lite sen till, så till den grad att barnet är nära gråten, för att sedan när man kommer fram upptäcka att man är dryga timmen sen, inte ”bara” tio minuter och att personalen givetvis redan åkt hem. Det är heller inte de mammorna som raskt drar ut sitt barn från den roliga leken med bästa vännen för att fota fotbollslaget. Och härjar runt i en gymnasieskolas alla omklädningsrum utan att hitta resten av laget för att man kommer en timme för tidigt till fotograferingen. Det är inte deras söner som suckande konstaterar att ”alltid ska man bara skynda” och givetvis vägrar fotas. Det är heller inte de mammorna som på söndagsmorgonen försöker lägga över beslutet om huruvida vi ska röja undan alla hinder för den unge mannen eller köra på den mer hårda skolan ”Nu-gör-vi-som-vi-har-sagt” på pappan så att föräldrarna istället blir lite osams. Nej det är jag det. Elin-utan-superkrafterna-Käll.