disktrasa eller grytlapp?

Idag är jag väldigt trött. Det känns som att de små gluggarna som är mina ögonen vill åka ihop,  sova bort dagen och liksom slippa se tvätten och alla väskor med familjens packning som måste tas om hand.

Vår lilla helgtripp till en liten skidanläggning inte särskilt långt härifrån var lyckad. Tänk vad barn kan lära sig snabbt. Tänk vad härligt det är när solen skiner och skiner och skiner. Tänk vad det är härligt att få ge bort en liten present också, jag hade gjort dessa två disktrasor till vårt resesällskap. De verkade i och för sig inte peppa på att det är disktrasor utan snarare gamla hederliga grytlappar. Och vem kan klandra dem? De där små trasorna påminner ganska mycket om just grytlappar.

carpe diem – ta vara på tiden

Jag har ganska nyss haft nöjet att se showen ”ljust och fräsht”. Jag skrattade mest hela tiden, precis som de flesta andra besökarna. Men när det hela var slut och vi gick därifrån hade jag ändå någon form av olustkänsla. Där sitter vi, jag sitter där, och skrattar åt tragiken i mitt eget liv. Det är ju tur att man kan skratta åt det, men det föder, i alla fall hos mig, eftertänksamhet i flera veckor.

Bland annat raljerar de med begreppet carpe diem. Fånga dagen. Jag håller med när de säger att det är svårt och kan skapa prestationsångest.

När mitt första barn, Viggo, var liten bäbis fick jag ofta höra ”ta vara på tiden, det går så fort”. Periodvis kände jag mig stressad över dessa kommentarer, som ju betyder samma sak som carpe diem. Hur gör man? Man kan ju inte rent fysiskt fånga dagen i en liten ask för att nu sex år senare ta fram och ha honom som han var då, alldeles liten, mjuk och hjälplös.

Jag har fortfarande små barn, ändå händer det att jag tittar på min sexåring och känner vemod i hjärtat. Tiden gick fort, och går fortfarande fort. Men jag vet att jag har tillbringat mycket av den gångna tiden tillsammans med honom. Lyssnat, samtalat, lekt, tillrättavisat, skrattat med, skällt på, sövt, tröstat, klappat, kramat, pussat och luktat på. Tiden finns inte kvar annat än som minnen i alla fall. Knappt ens som minnen förresten, snarare vetskap. Jag minns hur mjuk han var som bäbis, men jag minns inte varje stund jag kände på honom.

Kanske är det det som är att fånga dagen, eller att ta vara på tiden. Trots att det finns mycket i mitt liv att förändra kan jag välja att fokusera på det som är bra. Jag försöker att njuta av det som är mitt liv (givetvis går det inte varje minut) Jag kan inte i efterhand minnas varje stund, men jag vet att trots att livet varit både bra och dåligt hittills, och kommer att fortsätta att vara så, så kan jag alltid stanna upp och tänka på det, eller snarare de, som är underbara i mitt liv.

Dessa tankar har jag tänkt när jag virkat vidare på Farmor Gretas mormorsrutor som jag ärvt. Nu återstår bara att bestämma om de ska bli ett docktäcke eller en soffkudde.