Skönt att man får ändra sig

När jag var en alldeles ny och färsk mamma, kanske faktiskt hela det första året får jag väl erkänna, tittade jag lite nedlåtande på andra föräldrar som skällde på sina barn. Jag skulle minsann aldrig ta hårt i min lilla goding, eller skälla med sådär arg röst. Det ingick kanske i dealen att de aldrig skulle gå mot min vilja heller? Det har jag faktiskt glömt. Några år senare konstaterar jag att de där andra föräldrarna givetvis bara kommit längre än jag i sitt föräldraskap. Och jag tycker det är skönt att man får ändra sig här i livet.

Jag tyckte också att det var konstigt att de andra föräldrarna med lite äldre barn inte verkade tycka att det var så stor skillnad på deras stora stora barn (kunde vara kanske 1 år äldre och uppåt) och mitt lilla pyre. Numera vet jag att barn växer fort, det var nyss de var små. Antagligen finns det andra förstagångsmammor som inte förstår när jag pratar om mina barn som att det var nyss de föddes. Till och med lillan är ju stor nu om man jämför med nyfödda. Men jag tycker verkligen det var nyss hon var en liten liten bäbis. Skönt att man får ändra sig.

Ungefär vid samma tid sa en mycket kär vän (som ligger några år före mig i familjebildandet) till mig att hon bestämt sig för att ”ge upp” vad barnen hade på sig. Hon skulle låta dem gå i lagade byxor och urtvättade tröjor ibland. Och jag mitt ufo svarade ” men det är ju det roligaste som finns att få klä dem fint!” Jag rodnar nästan när jag tänker på det, hon var förstås kok och överseende, svarade att det hade jag ju rätt i (jag skulle nog tyvärr inte vara så klok). Nu vet jag ju att det inte handlar om nöje att klä sina barn varje dag. Byxor går sönder alldeles för fort och jag lagar. Mina barn får gå med lagade byxor. Fast jag själv tycker spindelmannen är svinful så lagar jag deras byxor med honom, för då går det ju så väldigt lätt att få på byxorna sen, och jag behöver inte bli sådär arg och irriterad som jag numera vet att man måste bli ibland men ingen vill. Skönt att man får ändra sig.

Nybakat bröd

Ikväll, om bara en halvtimme kommer allra käraste syjuntan hit. En syjunta som faktiskt stickar/syr/virkar eller pysslar i största allmänhet. Så då har jag passat på att baka Rofans vardagsbröd från kokboken Kärlek, oliver och timjan. Vi var tvungna att tjuvsmaka lite i förväg såklart.

Blanda först:

2 dl grovt rågmjöl

1 dl hela linfrön

1 dl havre- eller vetekli

1-2 dl solrosfrön

2 rågade tsk salt

5 dl kokhett vatten. Så att degen skållas. Låt stå 1-2 timmar

Sedan blandas 1/2 pkt jäst med 2 dl ljummet vatten, och så ner i skållningen.

9-10 dl vetemjöl

2-3 dl vetemjöl extra

Låt det jäsa i 1 timme. Knåda sedan lätt, för att formas till en hel limpa som får jäsa ytterligare 1/2 timme.

1 ägg till pensling

sesamfrån till garnering

Skjuts in i ugnen till att börja med 225 grader i 15 min. Sänk sedan värmen till 150 grader och ha kvar brödet knappt en halvtimme.

I väntan på

Jag när en förhoppning om att vi ska kunna få bygga ut vårt hus. Det har stött på lite olika problem hittills, men nu är en ritning inlämnad till vår stads byggnadskontor. Det känns roligt och hoppfullt.  I väntan på att få ett nytt större kök stökar jag om i det lilla jag har, det är också mysigt. Nu har jag ställt fram många av mina kakfat på den öppna hyllan. Förut stod där kokböcker, som ni förstår blev det mycket ljusare och vårigare såhär. Särskilt nu på morgonkvisten när solen skiner in och speglar sig i glaset. Alla fat har sin egen lilla historia och givare, jag råkar ibland bli sittande och bara titta.

 

carpe diem – ta vara på tiden

Jag har ganska nyss haft nöjet att se showen ”ljust och fräsht”. Jag skrattade mest hela tiden, precis som de flesta andra besökarna. Men när det hela var slut och vi gick därifrån hade jag ändå någon form av olustkänsla. Där sitter vi, jag sitter där, och skrattar åt tragiken i mitt eget liv. Det är ju tur att man kan skratta åt det, men det föder, i alla fall hos mig, eftertänksamhet i flera veckor.

Bland annat raljerar de med begreppet carpe diem. Fånga dagen. Jag håller med när de säger att det är svårt och kan skapa prestationsångest.

När mitt första barn, Viggo, var liten bäbis fick jag ofta höra ”ta vara på tiden, det går så fort”. Periodvis kände jag mig stressad över dessa kommentarer, som ju betyder samma sak som carpe diem. Hur gör man? Man kan ju inte rent fysiskt fånga dagen i en liten ask för att nu sex år senare ta fram och ha honom som han var då, alldeles liten, mjuk och hjälplös.

Jag har fortfarande små barn, ändå händer det att jag tittar på min sexåring och känner vemod i hjärtat. Tiden gick fort, och går fortfarande fort. Men jag vet att jag har tillbringat mycket av den gångna tiden tillsammans med honom. Lyssnat, samtalat, lekt, tillrättavisat, skrattat med, skällt på, sövt, tröstat, klappat, kramat, pussat och luktat på. Tiden finns inte kvar annat än som minnen i alla fall. Knappt ens som minnen förresten, snarare vetskap. Jag minns hur mjuk han var som bäbis, men jag minns inte varje stund jag kände på honom.

Kanske är det det som är att fånga dagen, eller att ta vara på tiden. Trots att det finns mycket i mitt liv att förändra kan jag välja att fokusera på det som är bra. Jag försöker att njuta av det som är mitt liv (givetvis går det inte varje minut) Jag kan inte i efterhand minnas varje stund, men jag vet att trots att livet varit både bra och dåligt hittills, och kommer att fortsätta att vara så, så kan jag alltid stanna upp och tänka på det, eller snarare de, som är underbara i mitt liv.

Dessa tankar har jag tänkt när jag virkat vidare på Farmor Gretas mormorsrutor som jag ärvt. Nu återstår bara att bestämma om de ska bli ett docktäcke eller en soffkudde.