En sån där mamma

Jag tycker att jag har gott om erfarenhet från skolans värld, det har säkert hänt både en och två gånger att jag suckat och tyckt synd om de barn som har för vana att komma försent. Givetvis är det inte barnens fel, utan det är föräldrarna jag suckat över.

”Att de inte förstår att det blir jobbigt för barnen, de missar ju starten.”

”Ja, de stör ju dessutom alla. Barn och vuxna. Gruppen förändras och det blir lite oroligt en stund. Man måste fånga upp barnens uppmärksamhet en gång till” osv.

Så var det då dags för mitt eget barn att ha sin första kontakt med skolvärlden, hälsa på i förskoleklassen. Träffa nya fröknarna, och hela nya klassen. Gissa vad som hände? Rätt, vi kom försent. Störtade in i rummet när alla samlats i ringen och tryckte dit honom. Alla blev störda, pedagogen fick fånga upp deras uppmärksamhet igen.

Slokörad gick jag därifrån och konstaterade att jag är en sån där mamma.

 

Siljansnäs

Bröllop i Siljansnäs

I den sommarvarma pingshelgen som just passerat har jag haft den stora äran att få vara bröllopsgäst. Det är något visst, att få var med när två människor lovar varandra hela livet. Stort och absolut värt att fira! Just det här bröllopet firads också i en särdeles vacker byggd, i en tid när allt stod i blom. En ära bara att få komma till Siljansnäs just den här helgen, och givetvis att få vara gäst hos brudparet Nadjalin. En tår fälldes i kyrkan, vädret var fantastiskt, maten var god, brudparet vackert, sällskapet underhållande och festen varade in på småtimmarna med kärleksfyllda tal och dans, dans dans. Glada tog vi en morgonpromenad hem i soluppgången, och firande in vår egen 12åriga bröllopsdag. Kunde det någonsin ha blivit bättre? Nej. Möjligtvis kunde jag ha sett lite mindere bister ut när jag väntade in brudparets ankomst till festlokalen. Jag kan inte förstå att jag hade tid att se sån där ut, jag trodde jag hade skrattat konstant en hel helg, tillsammans med Tina Backman och hennes Nils.

Kärlek på delfinshow

I långhelgen som gjorde vi en semester för en dag. Faktiskt var det så det kändes att få vara hela familjen tillsammans, borta från hemmet och allt som stjäl fokus där, på Kolmården. Vädret var inte sommarvarmt men behagligt och barnen älskade stället och djuren. Mattias och jag, vi var nog mest av allt glada för att få en hel lång dag utan en enda konflikt och utan tjat. Fortfarande förstår jag inte vad som hände eller hur det gick till. Underbart var det i alla fall.

Trots att Markoolio regisserat delfinshowen (fräckt av mig att skriva så, men det var så jag tänkte) blev jag rörd. Och förvånad över att jag blev så rörd, gråten satt där i halsen och jag fick anstränga mig för att inte släppa ut den. Givetvis var den fantastisk för att delfiner är ett fantastiskt djur som kan göra en massa coola saker som snurrar, racerfart, höga hopp och att stänka något otroligt på oss som tittade på. De kunde träffa bollar högt uppe i luften och de kunde lyfta sina tränare upp i luften. Och och … Men det som gjorde så att gråten ville bråka med mig var att se hur tränarna gav så hejdlöst mycket kärlek till delfinerna. Deras mjuka uppmuntrande rörelser, hur de smekte sina delfiner och pussade dem på nosen. Hur de busade tillsammans men kanske mest av allt att ögonen lyste av kärlek när de såg på det stora blanka smidiga djuret som gjorde allt de blev tillsagda att göra. Vackert var det.

Nu känner jag mig nyrik på energi, det är en härlig känsla.

Tyvärr har jag inte tagit bilden själv, mina blev suddiga och lite fula, så jag lånade från Marcus Gustafsson 

Kärlek från mitt barn

 

Efter att ha varit på banken och fixat papper och underskrifter, kom jag stressad och lite ur balans till förskolan för att hämta de två stora av mina små. De hade fått lov att vara där lite längre för att jag skulle hinna med mitt bankbesök, och de skulle till och med få äta mellis. Det är avundsvärt må ni tro, att andra barn får ”mellis” på ”dagis”, vi får gå hem och njuta av det målet, stackars oss, eller hur det nu var. I alla fall, de fick stanna länge, och när jag kom till Ebbes avdelning plockade han glatt och stolt fram en present till sin mamma. Ett egenhändigt pärlat armband, ”och se mamma, det är ett hjärta där, det betyder att jag älskar dig”

Mitt lilla barn. Jag kramade om honom länge och tårarna brände där bakom ögonlocken. Och jag blev bekräftad i att livet med barn är värt allt slit, för det finns inget som gör mig så gott som stunder som denna.

jeanstillverkning

Ganska länge har jag känt till att klädindustrin är överstor jämfört med det faktiska behovet och helt galen när det kommer till etik. Men ändå inte riktigt satt mig in i vad det innebär sådär mycket så att jag verkligen vet. På senaste tiden har jag dock lite grann snöat in på att försöka hitta information om hur jeans tillverkas. I varje ledigt ögonblick försöker jag googla lite om jeanstillverkning. I min bestörtelse köpte jag nudiejeans till maken i födelsedagspresent. Kanske lite motsägelsefullt eftersom det bästa givetvis är att handla secondhand, eller framför allt att laga de gamla som gått sönder.

Tydligen kan det se ut såhär när jeansen tillverkas.

(Bild lånad från Green Peace)

(Bild lånad från råd och rön)

Här är lite länkar till texter om bomull, jeans och även märkning man kan leta efter när man handla kläder, om man vill göra mindre ”ekologiska fotavtryck” med sin livsstil.

råd och rön testar jeans

jeanstillverkning

ekologisk märkning av kläder