katalanska maränger

Källeriets namnsdag

Igår firade vi på Källeriet namnsdag. Kjell, eller Käll, det är ju samma tycker vi och firar oss med något gott. I år blev det katalanska maränger smaksatta med skummet som blev kvar av jordgubbssaftstillverkningen. Verkligt gott, och verkligt sött.

saft1

Jordgubbssaft

Jag satte mig ner, alldeles ensam. Vid min skrynkliga duk, i en härligt gungande stol och drack ett glas egenhändigt producerad jordgubbssaft. Det var gott det.

5 kg jordgubbar

1 1/2 liter vatten

3 liter socker (eller efter behag)

1 1/4 tsk natriumbensoat

Skölj bären och rensa bort övermogna. Låt vattnet koka upp och koka bären i ca tio minuter. Rör om då och då, och pressa försiktigt jordgubbarna mot grytkanten så att de mosas lätt. Häll upp alltsammans i en silställning. Där kan det rinna ett tag. T.ex. över natten.

Låt sedan saften koka upp och tillsätt sockret under omrörning. Koka tills det löst sig. Skumma av saften väl. Rör ut natriumbensoatet i lite av den varma saften och se till att det blandar sig väl med den stora mängden saft.

Häll tillslut upp saften i flaskor. Antingen värmda så att de är riktigt riktigt rena, eller tvättade med natriumbensoat löst i vatten.

Det är lite krångligt tycker jag nog. Men lite roligt, och framför allt GOTT.

jag i prickigt

Det där med 35

En dag tidigare i veckan träffade jag min gamla mellanstadielärare på badstranden. Det var så märkligt, för vi var plötsligen liksom jämngamla. Ja givetvis inte jämngamla precis, men det kändes nästan så. Två vuxna människor, med barn i samma ålder. Han konstaterade lite med förvåning i rösten att ”du är ju 35”.

En annan dag i veckan träffade jag en kär vän som också nyss fyllt 35, och som frågade om jag tycker åldern är jobbig. Mitt spontana svar blev ”nej, inte alls”. Men när vi pratat en stund om hur livet är och hur det varit så visst finns där en märklig känsla av att ha blivit äldre. Inte bara lite äldre än den som är 27, utan faktiskt 35.

Jag gör medvetna val, allt färre saker ”bara blir”. Jag styr själv mitt liv, är mitt i. Bygger inte upp familj, utan tar hand om dem jag har. Bor inte i en halvsunkig studenlägenhet, utan i mitt hus som jag med hjälp av min man valt själv. Jag har en utbildning, och jag har flera års arbetslivserfarehet inom yrket. Jag har liksom förflyttats från ungdomens vår, när allt knoppas, till mitt i. Kanske midsommar? Juli? Det är någonting med det där som är så prestationsångestfyllt. Mina gäster borde kanske inte fått sitta på golvet när de kom på 35årskalas…

Fast ändå, helt ärligt. Jag är nöjd med livet som är just nu. Glad och tacksam för den här tiden. Trots att det är tiden när jag inte längre spontant kan snurra framför min man med kameran och se helt och hållet fri ut, nej det där tantiga och obeskrivbara följer mig. Jag är ju 35.

 

badlek e

Sommardag idag

Så lätt det blev att leva, så lätt barnen leker. Så lätt jag ler mot dem.

Istället för att ständigt sysselsätta dem måste jag avbryta vattenlekar för att få i dem lite yoghurt. Lilla Sonja har lite svårt att få den i sig, men hon kan ju så gärna äta banan och lite kex.

Efter en heldag vid sjön somnar barnen gott. Vi, Mattias och jag, vi nattsuddar. Som vanligt i ett sammelsurium av nya agenturen, utbyggnaden och lite hushållsarbete. Just ikväll luktar hushållsarbetet ovanligt gott, nämligen jordgubbssaft.

frukost ute 2

Utefrukosten den bästa

Bland det somrigaste jag vet är att få äta frukosten ute, utan att bylsa på sig en massa extra. Bara gå ut och njuta direkt från dagens första början.

Den här sommaren har varit snål med sådana frukoststunder, tyvärr. Dels för att vädret har varit så kallt, men också för att vår frukostveranda inte längre finns. Där står ett stort bygge som alltmer tar form och blir förhoppningsvis snart något mer än bara ett bygge. Och då hoppas jag på att åter hitta ett favoritfrukostuteställe. Så länge sätter vi oss långt ut på västerplätten, dit östersolen med nöd och näppe når fram.

Då kommer vi nära buskarna till grannen, och där sitter gärna fåglar och smaskar bär.

Idag när sommaren äntligen visat sig från sin bästa sida, har vi suttit där, nära buskarna och lärt oss att se skillnad på ringduva och stadsduva, och att skilja björktrast från koltrasthonan.