clownen V

Cirkus Scott kom till stan

Ja jag vet inte direkt om det är etiskt riktigt, men vi har varit på cirkus. Mina små killar har längtat efter detta i flera år. Kanske inte tjatat varje dag, men nu och då, titt som tätt, mer eller mindre enträget. Småcirkusar har annonserat sin ankomst till vår stad, men vi har aldrig tagit oss iväg. Givetvis är det detta som har spätt på mina små killars stora cirkuslängtan, andra barn som berättar om stora tält, roliga clowner och sockervadd. Vi vuxna har även tagit in de barnenes föräldrars teatermimningar i form av diskret ruskande på huvuden, läppar som rör sig till ett tydligt men tyst ingenting att ha. 

En dag såg vi en stor affisch CIRKUS SCOTT kommer till stan. Jag hajade till lite grann och en varm känsla spred sig i kroppen, en sån känsla man får av goda härligt ljusa barndomsminnen. Cirkus Scott… jag glömmer väl aldrig när de smällde upp sitt stora tält i vårt lilla lilla samhälle, på fabrikens stora parkering. Hela samhället fick komma, gratis, fabriken bjöd. (Alltså, jag var ju barn och kan möjligtvis minnas lite fel på den punkten, men det var andra tider då) Det där minnet fick mig att bestämma mig, cirkus scott fick det bli.

Så vi travade iväg hela familjen. Vilken lyckans stund! Det var just sådär som killarna ville, elefanter, kameler, sockervadd och popcorn. Tjejer med glittriga kläder som akrobaterade med rep, och ett stort killgäng som hoppade på superstudsmattor och en genomskinlig mur (som bilderna visar) Levande musik, en ensam kille som gick omkring på ett hjul tio meter upp i luften så att det hissnade för oss allihop. Och Kung Fu artister. Det var fantastiskt, utom en sak. Clownerna, vilken flopp. De såg inte ut som clowner, och de var inte så särskilt roliga heller, men vem orkade bry sig om det? Allt annat var ju så bra! Tur att det fanns andra som målat sig som riktiga clowner!

2449771_520_346

old news

Självklart är det gamla nyheter, men ändå ständigt aktuellt, hur olika människor är behandlade för sin hudfärg. Blåögda jag trodde att orättvisorna, i det stora hela, var ett minne blott, men föreställningen som Rennie Mirro och Karl Dyell gör om Sammy Davis Junior i första hand, handlar egentligen mest om denna orättvisa. Och de gör det bra.

När Rennie berättar om vad hans mamma fick utstå på 60-talets Norrköping blir jag förskräckt. När han berättar om sin taxitur i Köpenhamn skrattar jag gott, men när han berättar om ångesten han känner för att lämna sin son varannan vecka vill jag bara gråta. Även om föreställningen handlar om Sammy Davis Junior gör avbrotten med paralleller till deras egna liv hela grejen, det är där jag förstår att orättvisan inte är ett minne blott utan högst aktuell politik som är viktig idag!

Föreställningen visas på stockholms stadsteater, From Sammy with love, och spelas i alla fall tom 30 december i år. Att se den rekommenderas starkt.

Bilden är en pressbild från stockholmsstadsteater.

För övrigt vill jag bara berätta den glädjande nyheten att Eric som jag skrivit om tidigare, han är idag en fri man igen. Äntligen!

veranda2

Jag räcker inte till

Idag är första dagen som är riktig. Riktig i den bemärkelsen att lillan inte längre skolas in, och att jag därmed jobbat ordinarie tider. Trots att inget känts på riktigt förrän idag, och knappt ens idag, så har vi redan fått en bra rutin. Vi kommer hem, sätter oss på vår nya härliga veranda och läser några böcker.

Jag sitter i den högra stolen, och Sonja i mitt knä. Vi kan böckerna utantill, både hon och jag. Men vad gör det? Det är en stund då vi tar in varandra. Vi sitter där och läser, och jag luktar på hennes hår. känner hennes mjuka händer på mig och hör hennes glada och ivriga skratt. Och jag får höra nya ord hon lär sig, dag för dag.

Idag var det inte bara hennes tårar jag skulle uthärda i dagishallen. Nej det var hennes bror också som grät.                              Mamma mamma, jag vill ju bara vara med dig! När jag svarar att jag ska ju jobba nu, du ska få gå länge, äta mellis, som du har längtat efter, då svarar han bara ”jag vill inte, jag vill vara med dig”.

Efter kvällsmaten försöker jag hämta igen, vi busar och leker. Gosar och skrattar. Jag sitter lugnt vid hans säng tills han somnat. Det känns gott inuti, tills jag kommer storerbror, som somnade utan att vi hann få vår pratstund. Den där stunden som kommer varje kväll när de två små redan somnat och han bara inte kan somna. Det är då vi bondar, pratar igenom och funderar. Men alltså inte idag.

Varför i hela världen ska jag vara så otillräcklig varenda dag?