höstlönn

Den eviga diskussionen

Det finns en ständigt pågående diskussion i vår familj. Bo i staden, eller bo på landet. Vi har haft den igång, mer eller mindre aktivt, sedan alltings början, våra åsikter är direkt orubbara. Jag hejar alltid på staden.

Trots utbygget vi kämpar på med, har mitt hjärta på sista tiden börjat vekna lite, och ett visst sug efter landet kan drabba till och med superduperbestämda jag. Bara ibland. Men ändå, det har inte bara hänt en gång, utan det händer ibland.

Som t.ex. när vi besökte Lena. Och hennes alldeles nyförvärvade verkstad, som de även renoverar till att ha som boende. Det blir så fint så fint, solen lyste och höstträden sprakade av färg. Åkrarna sträckte sig vida genom vilket fönster man än såg.

Eller när vi var hos Frida i Rönne, på FAB. Stjärnklar himmel, ljusa träväggar med stora fönster och åkrar och skogen precis intill.

Det är något med energin, kreativiteten och entreprenörskapandet som ibland kan finnas hos lantisar så mycket mer än hos oss i stan. Eller så är det bara så att utanför staden märks energin så mycket mer. Liksom bristen på energi också märks mycket mer. Det är den bristen jag är rädd för och har sett så mycket av förut. Känslan av hopplöshet, att den som åker hur-sjukt-många-varv-som-helst på sin moppe runt byns kiosk/pizzeria, eller vad det nu kan vara som är samlingspunkten, är den som äger. Det är ju onekligen en ganska hopplös utsikt. Den där attityden att det spelar ingen roll vad vi gör, för det är ändå ingen som bryr sig om oss, jag gillar det inte.

Framför allt, jag vill inte fostra mina barn in i den attityden. Men faktum är ju att jag vill heller fostra mina barn till att känna ständigt utanförskap därför att de inte kan vara med om allt som går att vara med på. Fotboll, fäktning, innebandy, bollkul, gymnastik, barnkör, tekniklek, spela instrument, dans, hockey…. ja. Listan är ju oändlig. Jag vill inte att mina barn ska vara överhopade av aktiviteter redan nu när de är så små. Jag ser det som min uppgift som vuxen är att välja åt dem. Lära dem att sålla bland alla möjligheter som finns. Men när jag märker att jag knappt rår på alla alternativ själv, hur ska då mina små klara det?

Så kommer då frågan igen, är det enklare på landet?

IMG_1593

VAB idag

Att VABa den ena dagen kan innebära en lång stund för sig själv då barnet i fråga bara sover och sover. Det kan den andra dagen innebära en fördjupning i bayblades fantastiska värld. Idag var den andra dagen.

Dagen som inleddes på akuten, fortsatte på ICAMaxi som har allt, från hårfärg till bayblade. (Och några varor till.) Men det var vårt survivalkit för dagen, och jag fick en bonusdag med sexåringen som haft så ledsna ögon några veckor. Tack vare brännskadan har jag fått god tid på mig att se att de glittrar igen, så som de brukade göra.

tidningen kupé

Jag blev bekräftad av kupé

Jag sitter i mitt nya kök, det blir alltmer klart. Varje kväll rensas någon byggattiralj undan och det blir mer och mer ett hem att vara i. Just nu sitter jag och njuter av doften från äppelkakan som står i ugnen. Det är första gången i nya köket som jag bakar. Som jag gör något i nya köket för mitt höga nöjes skull. Imorgon ska jag få besöka en vän från en annan tid i mitt liv, Lena, tillsammans ska vi njuta av den här smarriga kakan.

Men, egentligen ville jag skriva om någonting annat. Någonting jag läste igår.

Jag hade turen att få tillbringa några timmar på tåg igår, och läste kupé. Aldrig har jag läst den så noga som då. Jag tog till och med med mig den för den gav mig så mycket glädje och bekräftelse av mina allra senaste livsval. Artikeln som heter skapa mer-må bättre, den sätter ord på det jag försökt skriva om två dagar i rad, fast inläggen sett helt olika ut och för läsaren kanske handlar om två helt olika saker. FAB, och vardag så in i bängen.

Jag har ju gett mig ett nytt jobb, jag är glad för det, men visst känns det tufft ibland. När man är kommunalt anställd som jag var tidigare så är lönen inte särskilt fet, men den kommer. Varje månad, samma datum, kommer den. Och det är skönt. Så är det kanske inte nu. Just det kan sätta små tvivel i min hjärna, ibland. Till och från lite nu och då, (ganska mycket till när räkningarna ska betalas)

Men så kom den här artikeln i min väg, och jag blev bekräftad i mitt val. Därför att den handlar om att alla människor är kreativa människor och att om man inte får utlopp eller tid för sin kreativitet blir man trött och har svårt att hitta inspiration till ivet i största allmänhet. Farida Rasulzada har i flera år forskat om hur människor i arbetslivet påverkas av kreativitet och vad som händer med oss när vi inte får utrymme för vår kreativitet. Tänk så intressant! Såhär säger hon ”Problemet är att vi idag har rationaliserat bort många tillfällen att vara kreativa i vår vardag. Många jobb har blivit alltmer tidspressade, arbetsuppgifterna alltmer mallade coh utrymmet för kreativitet minskar därmed” Eureka liksom, det är ju som att beskriva min upplevelse av mitt tidigare jobb till punkt och pricka.

Sen kommer en forskare till in i artikeln, Fredrik Ullén. Han har också forskat kring hjärnan och kreativitet, han har kommit fram till att kreativitet kräver tid och lugn. ”Så att hjärnan kan gå ner i ett mer lekfullt tempo och låta tankarna löpa fritt. Om man hela tiden rusar fram på högsta växel är det risk att man tappar både kreativitet och arbetsglädje”. Där satt den, igen.

De båda menar att det är viktigt att man får tid att gå in i en skapande process, glömma tid och rum. Skapa utan att tänka på det perfekta resultatet. Låta själva skapandet vara målet. Då är det lätt att koncentrera sig och det är ett lyckligt tillstånd. Åh, det är så bra ord det där. Ja det tycker i alla fall jag. Sen att det inte alltid är lätt, det gör inget. Där har vi ju själva utmaningen i att vara egenföretagare.

För dig nu då som inte upplever dig själv som en kreativ person, forskarna jag hänvisar till här, de menar att det är olika saker som väcker den här kreativa lusten i oss. Det gäller bara att hitta sitt eget kreativa område.

 

fat

Fabulös keramik

Det finns stunder som blir så där overkligt bra, som man lever på länge. Minns tillbaka till, igen och igen. Kvällen på FAB keramik blev just så.

Den där dagen i somras när jag lite hastigt och lustigt plötsligt bjöd in till kakkalas, då när jag fyllde år, då fick jag många fina presenter. Att få åka på kurs på detta FAB, med vänner jag gillar. Sedan dess har jag ägnat mycket tid åt att längta. Kollat in sidan och drömt mig iväg. En torsdag för någon dryg vecka sedan var det dags. Stressade kom vi från jobb och hämtningar på olika dagis och skolor, tryckte in oss i en bil och drog iväg. Långt ut på landet.

Tveksamma på om vi kommit rätt klev vi rakt in i ny energi, skaparlusten liksom sprutade ut från Frida och vi blev produktiva i ett nafs. Så många fina grejer vi kunde göra! Vi ville bara mer och mer, men plötsligt hade kvällen gått och vi fick sätta oss i bilen igen, köra åt andra hållet. Förvånade konstaterade vi att vi hade ju trott att vi skulle få tid att prata med varandra, mötas sådär som man gör när det är tjejkväll. Men det hanns faktiskt inte med, tur för oss att vi får en ny chans när vi ska hämta våra finfina saker. Tur för mig, att jag kan fortsätta längta.

IMG_1543

Vardag så in i bängen!

Vardagen, den har drabbat oss. Tristessen har kommit till vårt hem. Den där förlamande tristessen som gör att vi inget orkar. Inte orkar skratta åt missöden som borttappade nycklar eller missade tandläkartider. Inte orkar skratta åt vårt eget stökiga hus. Att åka och handla känns som att bestiga ett berg, att städa det känns ungefär lika jobbigt som att åka till månen. Först måste man visst utbilda sig till astronaut och om jag fattat saken rätt så är det ingen baggis. Precis som att renovera klart, och rensa i varenda vrå, för att till slut gå över hela huset med trasor, fönsterputs och moppar. Det känns inte heller som en baggis. Så istället lodar vi runt här i vårt slipdamm, halvsura och trötta, och låter liksom förfallet ta oss.