Dubbelsidan med egenföretagande #1

Jag har haft en lugn och skön vecka på jobbet, och solen har skinit underbart varje dag. Därför har jag kunnat unna mig att skida på dagtid, i solens numer lite värmande strålar. En ynnest mitt i vintern att få njuta av solen, när den visar sig.

Igår tog jag skidorna ut på Hjälmarisen. Då mindes jag, ett år tillbaka, när jag, Mattias och sovande lilla Sonja i vagnen tog oss ut på isen och började prata om att företaga ihop.Vi blev lite fnissiga och kände oss busiga. Skulle vi våga? Det var inte alls en så solig dag som igår, utan bistert kall med isiga vindar och vi fick streta och verkligen ta i för att ta oss in till land igen. Vi kände båda att när vi klarade det där, då klarar vi väl allt,. Att starta ett företag kändes för en liten liten stund lätt som en plätt. Nu är vi där. Företagar tillsammans, det är absolut inte lätt som en plätt, men, jag är stolt över det.

Det är det där med lätt som en plätt. En lugn vecka betyder inte bara skönt, det betyder också att vi har lite för lite jobb. Det är baksidan av egenföretagandet. Visst, när det är en vecka här och där är det bara att njuta. Hos mig skapar lugnet på jobbet stort tvivel på mig själv och min egen förmåga. Tänk om jag har satsat allt på fel kort? Tankar som gnager sig in i huvudet och bryter ner glädjen och självförtroendet. Att skida, eller skrinna i dagsljus är sånt som hjälper mig att tro på mitt val igen. Det finns fler saker, en av dem är att lyssna på Alina Deve-vad-hon-nu-heter och Flytta på dig. Den handlar om den här två känslorna, och vem som ska vinna egentligen.

 

längtar efter blommorna

Min lilla pojke, han grät och grät. Ingen visste egentligen varför, och vi fick inga svar.Så som man gör mot barn tänkte vi tillslut att han är nog bara för trött.  Tillslut lyfte jag upp honom och sa ”Ebbe, vi är så trötta på att höra din gråt, snälla berätta för oss varför du är så ledsen.”

Då pekade han på snön som till min stora glädje singlade ner i sakta mak och gör vintervärlden ljusare och behögligare. ”Jag längtar efter blommorna”

Jag ber om ursäkt

Det finns saker som andra gör, som stör mig väldigt mycket. Inte så många, men ändå vissa. Igår, gick det upp för mig att minst en av de sakerna har jag själv börjat göra. Bedrövelse! Det är en hemsk insikt att komma fram till att man blivit någon man absolut inte vill vara, med egenskaper som man trodde att man genomtänkt tagit ställning mot. Men hokus pokus så var man precis så. Eller man och man. JAG. (Det är en annan sak jag stör mig på, när personer kallar sig själva för man. Kanske kan jag i det här fallet trösta mig med att du som läser detta kanske också kan bli som du inte ville vara någon gång nu och då. Kanske.)

Jag som för första gången på ett halvår kom iväg och träffade min härligt mysiga syjunta igårkväll, var så trött att jag tappade omdömet totalt och knapprade på min förförande i-phone, istället för att bara vara socialt närvarande när jag blev trött i fingrarna, som den ovane handarberare jag är nuförtiden. Fy mig! Det retar mig verkligen när andra beter sig på det viset. Förlåt  Charlotte, Kaja och alla ni andra som träffade mig. Nästa gång, då ska jag vara så trevlig så;-)

För det är det fina med livet, det bjuder på en chans till, och en till…

(Och för dig som undrar vad som gör mig så intresserad av telefonen att jag inte kan släppa den, så är det spelet candy crush saga. Prova gärna för det är roligt, men gör det när du är ensam;-))

 

Nu dansar granjulen ut

Varje år, såhärårs, när julen ska plockas undan och ner i källarlådorna igen, sörjer jag. Jag älskar julen. Att det är ombonat och mysigt i varenda vrå, att alla är lediga och låter tiden bara gå. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Jag misstänker också att jag varenda år hittar någon anledning till att just det året är det extra sorgligt. I år tror jag det igen, bara för att vi levt i renoveringsdamm och kaos hela hösten, så att få i ordning ett hem som är relativt rent, relativt städat och luktar annat än damm och färg har varit underbart. Nu ska allt bort igen, och ve och fasa, renoveringsdammet fram i ett sista ryck, när vi ids.

Den här julen har jag snöat in på granar. Vi har haft granar i olika storlekar och former överallt. Granarna tillsammans med kyrkan med elektriskbelysning och speldosa jag fick i julklapp av min mamma har varit favoritpyntet den här julen. Kyrkan finns ju kvar till nästa jul, men granarna…. ja jag får väl hoppas på att den årliga traditionen (som jag skrivit om här) fortsätter så att jag kan klä in hela huset med gran i december igen.

 

årets första vardag

 

 

Jag har lätt att fundera över tiden. Att den går och aldrig kommer igen. Mina barn blir äldre för varje dag, och jag med dem. Särskilt lätt att fundera över tiden blir det runt nyår, det tänker jag mig att alla tycker.

Idag har jag varit hemma med mina barn. Bara för att de har jullov från sina vardagar. Direkt på morgonen kom vi in i rutiner vi hade för länge sedan, när jag fortfarande var föräldraledig varje dag. Och det påminde mig så starkt om den tiden, som nu har tagit slut.

Det var härligt återigen få sitta i mitt kök och se förmiddagssolen genom mina smutsiga fönster. Höra barnen leka och dricka kaffet. Kameran kom fram och jag längtade efter att blogga, precis som det var då.