IMG_4571

Stickat en kofta

IMG_4572

IMG_4573

IMG_4590

Det händer inte så ofta, faktiskt så sällan att man kan kalla det  nästanaldrig, sticker jag efter mönster. Även om det händer att jag läser ett mönster så löser jag oftast stickprojektet på mitt eget sätt tillslut, och det sätter sina spår i fråga om hur duktig jag är på att läsa mönster. Jag får väldigt dåligt självförtroende när det kommer att att förstå specifika ord som hör handarbete till. Särskilt när de är på engelska.

Men nu har jag gjort det, stickat på mönster, och då vill jag så väldigt väldigt gärna följa mönstret till punkt och pricka. Den här gången gjorde jag till och med en liten provlapp för att mäta ut att jag stickade lagom hårt, och ändå blev det så FEL. I min iver att göra snyggt, prydligt och rätt stickade jag hårdare och hårdare, så när jag väl skulle överlämna koftan till min systers lilla underverk kändes det inte riktigt sådär fint och bra som jag hade tänkte mig. Ärmarna var långa och smala och hårda. Kroppsdelen var faktiskt hela fyra cm för smal. Med en suck slog jag in ett litet paket.

Men min fina syster blev så glad så. Det gjorde ingenting att koftan var liten, lillflickan är ju liten nu! På med koftan, jo junikvällar kan kännas kalla. En ullkofta är precis vad en liten liten kan behöva. Och orange som är så fint, min systers favoritfärg. Alla dessa fina ord och jag lät mig invaggas i att vara nöjd med mitt jobb, just då.

Nu när ytterligare några dagar passerat kan jag tänka att det är ju en god tur att jag får chans att ge denna lilla fler presenter i livet. Nästa gång lilla vän, då ska det bli så bra så.

(Mina stick och virkprojekt brukar vanligtvis vara små saker, men det var länge sen nu. Man kan läsa om det t.ex. Här, här, här och här)

legolandtavlingen_2232

Vinnare!

Nu är jag så glad så glad så glad!

Barnen, eller framför allt killarna, tjatar och tjatar om att få åka till Legoland. Det finns inget jag hellre vill unna dem, och vi har räknat. Letat på nätet efter billigt boende, räknat igen. Frågat oss tusen gånger vad vi kan stå ut med när det kommer till komfort, och räknat igen. Legat vaken på natten och funderat, och räknat räknat. Igen och igen, igen och igen. Och kommit fram till samma sorgliga resultat varje gång.

Jag har fått stirra på mig själv i spegeln och säga att ”jag har startat företag, satsat på mig själv, och mina barn får därför inte åka till Legoland. Nu. Kanske nästa år, eller året efter det….”

Så av en händelse såg jag en annons i en tidning, om en instagramtävling. Man skulle fota sina legobyggen och tävla om en resa för hela familjen till Legoland. Gissa om vi har tävlat! Och nu gissa om vi har vunnit! JIPPI!

bara för att jag så gärna bjuder på oss, så visar jag den här bilden. Vem vill egentligen helst vinna tror ni, vi eller barnen?

 

 

tävlande föräldrar_4432