Skärmklipp 2015-04-29 22.21.19

Gammalt opublicerat inlägg som fått nytt liv

Det är roligt nu när jag börjat tänka i bloggbanor igen, då hittar jag anteckningar jag gjort för länge sedan till bloggen. Här är en anteckning från 4 april 2013. Det var en fin dag minns jag, jag hade till och med ett foto från den:

Min lilla sjukling och jag gör en utflykt i vårsolen. Hon tror att vi ska åka till dagis, men sitter gärna i vagnen när hon märker att vi inte kommit dit. Hon somnar medan jag kryssar fram i geggan som smältisen orsakar.

Jag sätter mig i en backe med fjolårslöv och fjolårsgräs, och låter solen värma mig. Jag blundar och när jag tittar upp igen kan jag ännu bättre se hur vacker våren är.

Kaveldun som stelt pekar rakt mot himlen i snön som svettas.

Näver som flaggar i vinden som är så svag att bara nävern märker att den finns.

Surret av nyvakna flugor.

Det typiska knarret från hackspetten som hackar.

Och se, en vitsippa.

IMG_2300-Voch-jag

För sju år sedan, jag minns det så väl

Imorgon är det Valborg. Jag minns ikväll tillbaka hur det var för sju år sedan, precis.

Jag gick med tunga steg och tårar längs mina kinder hem från mödravården. 8 dagar över tiden, och ingen hjälp fanns att få. ”Nu är det bara Valborg, helgen och sen har du tid för bedömning” Orden kändes så oförstående, varje dag som en evighet. Orken att föda mitt barn kändes långt borta och jag var skräckslagen, fast jag kanske inte kunde sätta ord på det just då.

Mattias gick tyst bredvid mig, skjutande vagnen med den blivande storebrodern i. Han å andra sidan, bubblade för fullt. Ingen av oss vuxna orkade svara tvååringen. Solen sken, och det gjorde ont.

Det är annorlunda nu. Den tiden känns till vardags så annorlunda, men när jag aktivt minns då är det plötsligt så nyss. Min lillprins, han fyller sju efter Valborg, och efter helgen. IMG_2346-jag i solen

Ebbe collage  IMG_2430-V-och-E

IMG_8419

Min bild av mig själv – och hur lätt den kan rubbas

Jag är mamma till tre.

Min egen bild av oss är att var vi än kommer märks vi. Vi hörs, vi syns. Vi är svåra att passa in i typiskt vuxna miljöer. Min bild av mig själv är att jag alltid är lite okoncentrerad och är lite flyktig att få kontakt med – för vad gör ungarna nu? (Jag är också ganska effektiv, för man vet aldrig när man får möjlighet att göra det som måste göras, passa på när det är en stunds lugn, men det är en helt annan historia än den här)

Men i söndags, då när det var skivrelease, då fick jag en aha-upplevelse. Hur lätt det är att förmedla en annan bild av sig själv än den man tycker att man är.

Sonja och jag ville inte vänta inne i kyrkan, den där timmen av förberedelse för kören, utan gick till en intilliggande lekpark. Lite finklädda var vi, vi skulle ju på skivrelease. Vi hade heller inte lekjackor eller lekskor för den delen. Nej, vi var inte klädda för lekpark, vi skulle bara vara där en liten stund.

Sonja blev dessutom lite blyg av alla andra barn. Ville bara leka om jag var precis intill, hon ville inte bli blöt av rutchkanan, inte sandig av gungorna och vi stod mest där och tittade på vad man kunde göra och andra barn som lekte.

I parken fanns bland många en annan mamma med tvillingkillar, på troligtvis dryga året. De var lite lagom vingliga i gången, och saknade totalt omdöme för vad som är lämpligt för små barn. Mamman hade fullt sjå att rädda sina små för alla möjliga saker som kan hända i en lekpark.

När en av killarna kom nedfarande från den höga rutschkanan, lite på sniskan i hög fart drog jag ljudligt efter andan och försökte hinna fram – men jag var inte alls lika snabb som hans mamma, som tittade lite förvånat på mig.

”oj, nu fick jag hjärtat i halsgropen” sa jag.

”det har jag hela tiden” svarade hon med en blick som liksom sa mer än jag ville veta om mig själv just där och då.

Plötsligt såg jag mig själv i hennes ögon, en mamma i en lekpark med handväskan på axeln och de höga klackarna på. Flickan som knappt kunde leka i en liten kappa och tyllkjol. TYLLKJOL. Utan överdrags.

Och jag ville säga till henne, att nu tror du en massa saker om mig, som inte är sant. Jag ville berätta om mina vilda barn. Som väl var höll jag inne med orden, tog min lilla prinsessa i handen och gick in. Vi hade förstås börjat frysa också.

IMG_8546

Världens bästa barnkör

Vår stora kille, som hunnit bli nio år, sjunger i världens bästa barnkör. Han som alltid är fysisk och sportig älskar sin barnkör. Han får vara en del av ett sammanhang där musik, dans och drama står i centrum. Blandat med lek och skratt i största allmänhet.

IMG_8526

En kör där stora barn och små barn gör saker tillsammans, och där vuxna och barn har roligt ihop. Musiker i församlingen skriver låtar som kören får, tonåringar skapar ett komp till kören och det svänger så sjukt bra. Där gemenskap står överst bland prioriteringar trots alla roliga projekt de gör ihop. Där olikheter inte är ett problem. Det är helt enkelt fantastiskt.

Igår var det skivrelease för deras nyinspelade skiva. ”Nu sprider vi ljuset” med IMK Onepiece.

Min lilla kille, han hade bjudit in hela klassen. Han har längtat och förberett sig. Med vuxna människors mått hade han inget speciellt uppdrag förutom att vara med i kören. Han tog för första gången i sitt liv ansvar för att kolla upp så att Onepiecen var ren, han kände stort behov att vara nyfriserad inför den stora festen och han kände sig nervös när vi cyklade dit en timme innan insläpp.

IMG_8585 (1)

Kyrkan var proppfull. Folk fick sitta i trapporna för att få plats. Solen sken och det var varmt därinne. De öste på och det var väldans drag! Jag kände stolthet tacksamhet och rörande glädje. Tänk att jag får vara med om det här, tänk att vi kan få erbjuda vår pojke den här upplevelsen. Tänk att vi får vara med i en församling där barn inte bara får ta plats, du får vara i centrum.

(Nån som vill se mer så tipsar jag gärna om deras musikvideos på Youtube. Sök IMKonepiece, eller följ nån av länkarna: Lärjungarnas cupsong, Onepiece, Våga vara)

 

IMG_4536

Så det kan gå

Vissa dagar känns det att livet är lätt att leva. Det känns sprudlande inuti och det är lätt att skratta åt det som gick lite fel. Andra dagar är livet tyngre, mörka tankar om ens egen oduglighet smyger sig på och lurar bakom varje liten koncentrationspaus. Då kan det komma onödigt många suckar och man kanske kan trösta sig med något extra litet njutningsmoment i livet.

Ytterligare andra dagar krossas självförtroendet i tusen bitar och det gör ont. Det som finns längst därinne känns blottat och man gör vad man kan för att dölja det som döljas bör. Man reagerar konstigt och känner inte igen sig själv. I alla fall är det så för mig. Det är svårt att samla ihop bitarna av sig själv, och det tar ganska lång tid.

Egentligen har jag ingen bra strategi för att ta mig samman när jag faller sådär hårt, som väl är händer det inte så ofta. Nu har det tyvärr hänt och jag försöker tänka utanför mig själv, tänka att jag ska lyfta ögonen och skaffa mig ett större perspektiv. Det är minsann heller inte så lätt, och det kan vara nog så smärtsamt att se på sig själv utifrån och uppifrån när man ligger där alldeles utsplashad.

Med hjälp av människor jag beundrar och älskar kan jag sakta pussla ihop bitarna av mig själv.

Det är fortfarande smärtsamt, men intressant och fascinerande att nu när jag påbörjat återuppbyggandet av mig själv blir det inte lika som förut. Det är en annorlunda jag nu. I stort sett samma, men med nya erfarenheter och insikter om mig själv. Hoppas den här nya jag kan bli glad och lätt om hjärtat, för jag längtar dit.