Skärmklipp 2015-05-27 13.26.34

Hoppshop för Barncancerfonden

Här är en hopp-shop, det betyder att man bara kan shoppa från den här shoppen via en blogg.  Och nu kan man alltså shoppa via min blogg. Självklart är det inte vilken shop som helst, det som shoppas här är för att stödja forskning om barncancer, för att hjälpa så många barn som möjligt att överleva det där elendet. Så kom igen, låt oss shoppa!

Skärmklipp 2015-05-19 22.45.50

Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

Jag går dagligen och funderar på mitt nästa mål. Jag känner att jag kört fast. Det här har jag redan skrivit om så det kan vi lämna med den korta meningen. Igår tog jag mig iväg på något som kallades Boostday. Det var Handelskammaren här i Örebro som ordnade en dag för kvinnor som driver företag. Perfekt för en vilsen, halvsjuk jag som efter en vecka av vabbande och därmed halvfartsarbete tyckte det lät precis som det jag behövde. Och jag konstaterar: Renata Chlumska, vilken talare!

Med stor inlevelse tog hon oss med på sina äventyr. Och hon berättade med inlevelse om medgång och motgång. På sin härliga blandning av skånska och småländska utmanade hon ”jag vet att ni har berg att bestiga. Jag har bestigit världens högsta berg. Om jag kan det, kan du ta dig över ditt. Jag lovar”

Skärmklipp 2015-05-19 22.46.23

Hon visade oss filmer över de stora segerstunderna på hennes karriär, toppbestigningen av Mount Everest, och målgången när hon med sin kanot tagit sig runt 48 av USAs stater. Men hon pratade också om motgången att förlora sin man, sin arbetskamrat och medvisionär. Att stå ensam kvar med galna drömmar och höga mål.

Hon imponerade på mig. Givetvis är hennes äventyr imponerande, det vet man ju sen innan. Att stånga sig igenom det man föresatt sig, det kan alla med tillräckligt mycket envishet.  Att sen berätta om det med liv och lust så att energi sprätter iväg till oss soffpotatisar till publik, det var imponerande. Värre.

Nöjd med föreläsningen bäddade jag ner mig i sängen och tog kväll tidigt, tidigt. Riktigt kurerade mig.

Idag kunde jag se världen med bättre ögon. Sonjas dagliga kärleksbrev till sin mamma, de som jag lite halvintresserad tittar på och lägger någonstans, det är väl boost om något? Jag började leta fram några av dem – jag måste spara dem. De är värdepapper för sjutton! Boostday – jo jag tackar jag. Varje dag minsann.

IMG_4678-LR

Att vabba

Förra veckan vabbade jag. Det var en kortvecka, men ändå. Alla de tre dagarna som kunde jobbas, vabbades.

Det är mysigt att vabba. Ha tid hemma och ta hand om. Solen sken in genom fönstret och vi spelade spel. Det där gamla Mixmax ni vet. Fast i vår uppdaterade version kombinerar man djur istället för traditionella yrken. Mycket festligt.

Om man slår en femma, blir man utan kort helt och hållet, men då kan man festa till det med en rolig min så är allt okej igen.

IMG_4679-LR

Och imorgon blir det bra att få gå till jobbet igen. Jag riktigt längtar.

Pedagoger, svensk skola och debatten

Det här med svensk skola. Och pedagogerna i svenska skolan.

Ämnet är precis hur vitt och brett som helst. Det finns så många debatter igång samtidigt, jag försöker hänga med, men ärligt talat jag blir helt trött, matt och debattmätt.

Jag hör om sämre resultat, PISA undersökning hit och dit, kaos i skolsalarna där lärarna helt tappat kontrollen. Barn idag läser mindre, har sämre handstil och räknar sämre än förr. Och det poppar upp kommentarer om att behöver barn ens lära sig att skriva med penna?

Jag hör om att diagnosen ADHD inte finns, den är en produkt av att skolan ser ut som den gör. Jag läser att överbegåvade barn inte får plats i skolan, för det är fult att briljera med intelligens men inte med fotboll.

Alldeles nu har det delats och kommenterats på ett facebookinlägg av en lärare som tänker sätta ner foten och inte låta eleverna facebooka på lektionerna, och det har kommit svar på det, att det borde varit en självklarhet hela tiden.

Man kan fortsätta i all evinnerlig tid känns det som och bara ge fler exempel på hur det är, inte är och hur det borde vara i den svenska skolan. Därför att skolan engagerar i princip alla. Alla har gått där, och tror att det är som det var på sin egen skola fortfarande i alla andra skolor (något raljant). Vi som har barn skickar det allra käraste vi har till skolan varje dag, och skolan har stort inflytande över våra barns vardag.

Det är bara det att, när jag lyssnar på debatten och den rådande tonen, verkar det som att allt det här är lärarnas fel. Alltid lärarnas fel.

Jag hörde sägas att endast 5% av Sveriges pedagoger känner sig uppskattade för det arbete de gör. Läs om det här. Och det är klart, med den här tonen i diskussionen kan man ju lätt förstå det.

Jag blir ibland arg och besviken själv över något som mina barn berättar om skolan/fritids. Har svårt att inte visa min irritation till pedagogerna, vill så gärna att mina barn ska känna att jag ser dem, står på deras sida om det skulle vara så att något faktiskt inte stämmer. Jag faller in i den breda massans malande missnöje.

Jag har också varit lärare. Och lämnat det därför att det var jobbigt att ständigt känna skuld, att inte räcka till. Jag har en intention att uppmuntra, prata om det som är bra, le mot, se i ögonen och visa mina barns pedagoger att jag tror på dem. Jag vill så innerligt gärna att det ska funka bra.

Jag tror nämligen att om vi är bra på att uppmuntra, så blir det bara bättre. Och det kostar oss så lite lite. Alltid finns det något att peppa på, och när man hittar det där guldkornet så blir man mer positivt inställd själv. Jag lovar!

 

vitt-tak-LR

Vad lite slipdamm kan göra, till dig som lever i renoveringskaos

Här kommer ännu ett gammalt opublicerat inlägg. Det är daterat till för två och ett halvt år sedan. Senhösten 2012.

Jag som brukar skriva lite nostaligskt om det svåra i att tiden går, och liksom aldrig kommer igen. Den här gången blev jag så glad, tänk vad skönt det är att tiden går, och förändras! Jag blev också så glad av att läsa det här inlägget, där jag skriver om det där kaoset med en humoristisk ton, jag minns det annars som en inte helt humoristisk tid.

Jag hittade lite bilder från den där tiden också. Varsågod:

Samtidigt som jag dukar av frukosten hittar jag en sandpapper och börjar slipa på det där som jag spacklade igårkväll precis innan jag la mig för att sova. Givetvis blir vi lite sena iväg, vem hade beräknat tid för att slipa? Innan vi börjar bråka i hallen om var alla saker finns kastar jag ett öga i spegeln, hoppsan,vad hängigt och trist håret ser ut! Jag puffar till det lite och frisyren bara stannar i fluff, förvånat nöjd fortsätter jag ner för trappen till hallkaoset. Delar ut barnens ytterkläder i högar och uppmanar dem att klä sig. Jagar S genom husets byggrum för att brotta på henne overallen, tjatar lite till på E att ta på sig överdragsbyxorna. Bråkar med V om att man faktiskt måste ha överdrags och jacka, det är kallt ute. E ta på dig skorna också. Undrar vart jag kan ha lagt mobilen, ringer på den samtidigt som jag letar efter mina vantar, och Es vantar och Ss vantar…. puh. Utanför dörren! Tackar som hastigast änglarna som vaktat mina barn från att trilla ner från den räckelösa verandan idag också. Nu kommer nästa bråk, vem ska egentligen lämna vem?

När jag efter tusen morgonosämjor lämnat av mina barn på de olika avdelningarna och cyklat vidare till jobbet tar av mig mössan och fluffar till håret igen, och håret låter sig återigen fluffas. Då blir jag lite fundersam. Vad är det med det? Vad har jag haft i det? Inser att det är slipdamm. Så till alla som gillar att inte ha platt hår men inte har tid med fön och volympreparat av olika slag. Slipdamm funkar perfekt.

sonja-dammsuger-LR

vitt-golv-LR