IMG_4694-LR

Att vara en mamma och att ha en mamma

Jag lägger min flicka. I mörkret ligger vi nära varandra, och hon tar min arm runt sig. Jag lutar mig nära och insuper hennes egen doft, den som så tydligt bevisar att hon är just hon. Doften som jag älskar. Flickan som jag älskar.

Tänk att jag får vara hennes mamma! Tänk att jag får vara den som står henne nära, den som får höra hennes lek, tankar, skratt och tokerier. Den som lägger henne om kvällen och hjälper henne att komma till ro. Glädjen liksom spritter till där inne när vi ligger där tillsammans och hon sakta faller i sömn.

Tänk om min mamma känner såhär för mig. Och tänk vad lite tid jag ger henne. Min fina mamma, hon som lärt mig att älska. Jag är inte så bra på att vara en dotter det känner jag nu. Men än finns tid tänker jag och tar upp telefonen.

Kommer snart, mamma!

Sonja i vinterskrud

Eller egentligen ”hej då, pomme nart, mamma”. Så sa hon och slängde igen dörren. Kvar stod jag. Tittade länge på den stängda ytterdörren, tider som komma skall passerade för mig. De ord hon den här gången yttrade för allra första gången, tror mig förstå att jag kommer få höra henne säga många gånger än. Kanske när hon springer iväg för att jaga grannens katt, eller när hon åker iväg till en vän för att leka, lattja och så småning om bara va´. När hon drar ut i världen på äventyr som jag inte kommer att vara någon del av, och när  hon flyttar till ett eget ställe ”jag kommer hem snart, mamma, och hälsar på”. Eller ännu längre fram, när jag är gammal tant och står med min rullator och undrar med min skröpliga gammelröst, när kommer du igen? När får jag besök nästa gång? Hon kommer alltid att svara ”jag kommer snart mamma”

(Det är ingen som vet om vi kommer ha ynnesten att leva ett så långt liv tillsammans att allt detta kommer att hända, men det skulle kunna bli så.)

Alla hjärtans dagkort

allahjärtansdagbrev

E skriver

 

Vi hade en pysseleftermiddag igår. Vi gick in i vårt pyssel helt och hållet, barnen och jag, och vi hade till en början oceaner av tid. Inget är väl så fridfullt och inspirerande som den känslan. Barnen hade nya pennor och en massa vänner som behövde uppmuntras på alla hjärtans dag.

Fyraåringen briljerade med sina skrivkunskaper och skapade text som aldrig förr. Helt utan min hjälp. Underbart! Om man ska förstå den här texten bör den läsas högt från höger till vänster.

Sen band vi fina band runt. Se så fint det blev.

Kärlek från mitt barn

 

Efter att ha varit på banken och fixat papper och underskrifter, kom jag stressad och lite ur balans till förskolan för att hämta de två stora av mina små. De hade fått lov att vara där lite längre för att jag skulle hinna med mitt bankbesök, och de skulle till och med få äta mellis. Det är avundsvärt må ni tro, att andra barn får ”mellis” på ”dagis”, vi får gå hem och njuta av det målet, stackars oss, eller hur det nu var. I alla fall, de fick stanna länge, och när jag kom till Ebbes avdelning plockade han glatt och stolt fram en present till sin mamma. Ett egenhändigt pärlat armband, ”och se mamma, det är ett hjärta där, det betyder att jag älskar dig”

Mitt lilla barn. Jag kramade om honom länge och tårarna brände där bakom ögonlocken. Och jag blev bekräftad i att livet med barn är värt allt slit, för det finns inget som gör mig så gott som stunder som denna.

Kalasat hela helgen

Oj oj oj vilken underbar helg. Solen har värmt oss och genast kan man inte riktigt förstå varför hallen är full av vinterkläder. Krokus och snödroppar blommar i vår trädgård. Tussilago längs vägkanterna, och liksom varje vår sörjer jag att vi inte har blåsippor i trädgården.

Vi bakade bullar barnen och jag, som vi bjöd våra vänner på, på en filt i solskenet. Jackorna åkte av, och så småningom även längärmade tröjor.

Bullbaket var förberedelser inför helgens stora händelse i vår familj. Äldste sonen fyllde sex. Och vi kalasade. Jag ÄLSKAR att ordna kalas för mina barn.

Vi städade altanen och gjorde den så festlig vi kunde med ballonger och vimplar. Långbord med vita lakan och prickiga servetter. Hela bordet fylldes av förväntansfulla barn som faktiskt inte orkade äta glass och våfflor så det fick bli efter äventyrbanan när skatten redan var uppgrävd.

Eftersom vi aldrig är ute i särskilt god tid så blev dekorationerna inte fotade förrän alla barn hade gått hem och mina egna små knattar tittade på alla presenter.

(okej, balkongen borde renoveras…)