IMG_8546

Världens bästa barnkör

Vår stora kille, som hunnit bli nio år, sjunger i världens bästa barnkör. Han som alltid är fysisk och sportig älskar sin barnkör. Han får vara en del av ett sammanhang där musik, dans och drama står i centrum. Blandat med lek och skratt i största allmänhet.

IMG_8526

En kör där stora barn och små barn gör saker tillsammans, och där vuxna och barn har roligt ihop. Musiker i församlingen skriver låtar som kören får, tonåringar skapar ett komp till kören och det svänger så sjukt bra. Där gemenskap står överst bland prioriteringar trots alla roliga projekt de gör ihop. Där olikheter inte är ett problem. Det är helt enkelt fantastiskt.

Igår var det skivrelease för deras nyinspelade skiva. ”Nu sprider vi ljuset” med IMK Onepiece.

Min lilla kille, han hade bjudit in hela klassen. Han har längtat och förberett sig. Med vuxna människors mått hade han inget speciellt uppdrag förutom att vara med i kören. Han tog för första gången i sitt liv ansvar för att kolla upp så att Onepiecen var ren, han kände stort behov att vara nyfriserad inför den stora festen och han kände sig nervös när vi cyklade dit en timme innan insläpp.

IMG_8585 (1)

Kyrkan var proppfull. Folk fick sitta i trapporna för att få plats. Solen sken och det var varmt därinne. De öste på och det var väldans drag! Jag kände stolthet tacksamhet och rörande glädje. Tänk att jag får vara med om det här, tänk att vi kan få erbjuda vår pojke den här upplevelsen. Tänk att vi får vara med i en församling där barn inte bara får ta plats, du får vara i centrum.

(Nån som vill se mer så tipsar jag gärna om deras musikvideos på Youtube. Sök IMKonepiece, eller följ nån av länkarna: Lärjungarnas cupsong, Onepiece, Våga vara)

 

Julafton hos oss

Mina inlägg här på bloggen har ju kommit minst sagt glest sista tiden. Det beror på utbygget och renoveringen av Källeriet. Själva huset alltså. Vi har kämpat och kämpat. Rivit och byggt upp, målat, satt lister, dragit spik, lagt golv, spacklat och slipat i oändlighet känns det som. Inte för att vi är klara ännu, men så pass klara blev vi att vi kunde bjuda hela min stora härliga familj hem till oss på julafton. Mattias och jag nattsuddade kvällen innan, som man brukar. Griljerade skinkan, bakade kakor, slog in paketen och satte upp tavlor.

Vi är inte klara, men vi tog oss en välbehövlig julepaus (och vi får väl se när vi sätter igång igen…) och det är så fint så fint. Jag är så glad när jag ser hur det blir. Precis som vi ville!

På julaftons morgon fikade vi framför granen och öppnade paketen från oss själva i ”lugn och ro” innan alla andra kom. Oj vad vi njöt allihop av den stunden, fast på olika vis. 

Det blev en bra julafton, på alla vis. Vi fick tid för oss själva, vi fick tid med kusiner och stora familjen. Och på kvällen fick vi vuxentid med strategi och sällskapsspel. Lyckat värre.

De allra bästa vänner

Ibland är livet fest, glitter och glamour. Ibland inte. Det händer att tiden står alldeles still för att det som är allra kärast och närmast, eller till och med inuti en själv tar allt man är i anspråk.

Att skapa minimellofigurer, det är glittrigt. Att barnens kära vänner sover över mitt i veckan det är också festligt, för barnen. Men för mig som är förälder och som vet att pappan i huset där de andra barnen bor är inlagd på sjukhus, och har varit det alldeles för länge,därför att någonting inte är som det borde vara, för mig är det fullt allvar att festen får komma mitt i veckan. Jag vet att han borde kommit hem, jag vet att det inte går när han mår som han mår, men jag vet inte varför. Tyvärr verkar ingen annan veta det heller.

Jag som är förälder vet att barnavännerna sover här mitt i veckan därför att deras mamma behöver vila. Hemma hos dem står tiden alldeles still.

När mina barn och deras kära vänner sover blir jag stående en stund och tittar. Jag kan lätt höra deras fantasilekar, deras glada skratt, deras kvällströtta fnitter. Jag minns deras kärleksfulla bekräftelser till varandra som kommer så självklart ”Jag vill sitta bredvid dig” ”och jag vill sitta bredvid dig” ”Vi får vara här tillsammans!”.

Det är förunderligt att leva med barn, de lär mig allt det där som jag egentligen redan vet men så lätt glömmer bort. Ikväll påminde de mig om att glädje och sorg är de allra bästa vänner.