Nu dansar granjulen ut

Varje år, såhärårs, när julen ska plockas undan och ner i källarlådorna igen, sörjer jag. Jag älskar julen. Att det är ombonat och mysigt i varenda vrå, att alla är lediga och låter tiden bara gå. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Jag misstänker också att jag varenda år hittar någon anledning till att just det året är det extra sorgligt. I år tror jag det igen, bara för att vi levt i renoveringsdamm och kaos hela hösten, så att få i ordning ett hem som är relativt rent, relativt städat och luktar annat än damm och färg har varit underbart. Nu ska allt bort igen, och ve och fasa, renoveringsdammet fram i ett sista ryck, när vi ids.

Den här julen har jag snöat in på granar. Vi har haft granar i olika storlekar och former överallt. Granarna tillsammans med kyrkan med elektriskbelysning och speldosa jag fick i julklapp av min mamma har varit favoritpyntet den här julen. Kyrkan finns ju kvar till nästa jul, men granarna…. ja jag får väl hoppas på att den årliga traditionen (som jag skrivit om här) fortsätter så att jag kan klä in hela huset med gran i december igen.

 

Årliga traditioner

I min familj har vi ynnesten att varje år innan jul få åka utanför stan till skogen, där min favoritfaster och farbror bor. De visar oss granar och vi får hugga oss den vi vill ha. Hugga och hugga förresten, såga är väl det rätta ordet.

Det här är en tradition som startade när jag själv var ett litet barn, som under årens lopp utvecklats och blivit allt mer avancerad. Vi fikar vid elden i skogen, vi bjuds in till mat efteråt och som tack går alla barn Luciatåg. Själv har jag lussat där många många gånger, men nu är det mina barn som tagit vid. Själva Lucian var sjuk i år, men en söt liten stjärngosse och en pepparkaka som sjunger solo och visar upp akrobatiska konster, det är inte illa det.

Allt avslutas med att släkten klämmer i från tårna på Oh helga natt. Den pampigaste julsången av dem alla, och när vi sjunger den som allsång ryser jag av välbehag. Då är det jul.