Att ge sig iväg

Nu gör jag det igen. Utmanar mig själv och liksom fixar det där som för bara något år sedan känts närapå omöjligt.

Mattias har åkt i förväg och varit på plats flera dagar redan. Jag och barnen har klarat oss själva. Det känns inte nytt och spännande, det händer både nu och då att vi är själva nån stund. Tålamodet kanske tryter lite snabbare men det kan också vara mysigt och lite befriande för att ett kort tag göra precis som vi vill.

Persen var väl snarare att packa för oss alla för flera dygn. Skriva lista och flera dagar i förtid planera med gympakläder, fotbollstider, cykelutflykter, mordagsuppvaktande mm. Aktiviteter för halva veckan. Stänga igen huset med kylskåpsrensning light, vattna tomatplantor och tömma sopor. Städa huset, för att vara redo för en liten mini födelsedagsfirande på hemkomstdagen. Och längst ner på listan, packa till mig själv inför några härliga dagar i Barcelona.

Pussar och kramar, kramar och pussar. Fina ord och kärleksförklaringar till mina barn, från mina barn. De vänder bort blicken och säger att det kommer bli bra. Jag slits sönder en liten bit. Mer kramar och mer pussar och så stängs dörren. Det blir tyst.

Puh. Nu sitter jag på tåget och känner stressen bytas ut mot förväntan.