vitt-tak-LR

Vad lite slipdamm kan göra, till dig som lever i renoveringskaos

Här kommer ännu ett gammalt opublicerat inlägg. Det är daterat till för två och ett halvt år sedan. Senhösten 2012.

Jag som brukar skriva lite nostaligskt om det svåra i att tiden går, och liksom aldrig kommer igen. Den här gången blev jag så glad, tänk vad skönt det är att tiden går, och förändras! Jag blev också så glad av att läsa det här inlägget, där jag skriver om det där kaoset med en humoristisk ton, jag minns det annars som en inte helt humoristisk tid.

Jag hittade lite bilder från den där tiden också. Varsågod:

Samtidigt som jag dukar av frukosten hittar jag en sandpapper och börjar slipa på det där som jag spacklade igårkväll precis innan jag la mig för att sova. Givetvis blir vi lite sena iväg, vem hade beräknat tid för att slipa? Innan vi börjar bråka i hallen om var alla saker finns kastar jag ett öga i spegeln, hoppsan,vad hängigt och trist håret ser ut! Jag puffar till det lite och frisyren bara stannar i fluff, förvånat nöjd fortsätter jag ner för trappen till hallkaoset. Delar ut barnens ytterkläder i högar och uppmanar dem att klä sig. Jagar S genom husets byggrum för att brotta på henne overallen, tjatar lite till på E att ta på sig överdragsbyxorna. Bråkar med V om att man faktiskt måste ha överdrags och jacka, det är kallt ute. E ta på dig skorna också. Undrar vart jag kan ha lagt mobilen, ringer på den samtidigt som jag letar efter mina vantar, och Es vantar och Ss vantar…. puh. Utanför dörren! Tackar som hastigast änglarna som vaktat mina barn från att trilla ner från den räckelösa verandan idag också. Nu kommer nästa bråk, vem ska egentligen lämna vem?

När jag efter tusen morgonosämjor lämnat av mina barn på de olika avdelningarna och cyklat vidare till jobbet tar av mig mössan och fluffar till håret igen, och håret låter sig återigen fluffas. Då blir jag lite fundersam. Vad är det med det? Vad har jag haft i det? Inser att det är slipdamm. Så till alla som gillar att inte ha platt hår men inte har tid med fön och volympreparat av olika slag. Slipdamm funkar perfekt.

sonja-dammsuger-LR

vitt-golv-LR

IMG_4536

Så det kan gå

Vissa dagar känns det att livet är lätt att leva. Det känns sprudlande inuti och det är lätt att skratta åt det som gick lite fel. Andra dagar är livet tyngre, mörka tankar om ens egen oduglighet smyger sig på och lurar bakom varje liten koncentrationspaus. Då kan det komma onödigt många suckar och man kanske kan trösta sig med något extra litet njutningsmoment i livet.

Ytterligare andra dagar krossas självförtroendet i tusen bitar och det gör ont. Det som finns längst därinne känns blottat och man gör vad man kan för att dölja det som döljas bör. Man reagerar konstigt och känner inte igen sig själv. I alla fall är det så för mig. Det är svårt att samla ihop bitarna av sig själv, och det tar ganska lång tid.

Egentligen har jag ingen bra strategi för att ta mig samman när jag faller sådär hårt, som väl är händer det inte så ofta. Nu har det tyvärr hänt och jag försöker tänka utanför mig själv, tänka att jag ska lyfta ögonen och skaffa mig ett större perspektiv. Det är minsann heller inte så lätt, och det kan vara nog så smärtsamt att se på sig själv utifrån och uppifrån när man ligger där alldeles utsplashad.

Med hjälp av människor jag beundrar och älskar kan jag sakta pussla ihop bitarna av mig själv.

Det är fortfarande smärtsamt, men intressant och fascinerande att nu när jag påbörjat återuppbyggandet av mig själv blir det inte lika som förut. Det är en annorlunda jag nu. I stort sett samma, men med nya erfarenheter och insikter om mig själv. Hoppas den här nya jag kan bli glad och lätt om hjärtat, för jag längtar dit.

årets första vardag

 

 

Jag har lätt att fundera över tiden. Att den går och aldrig kommer igen. Mina barn blir äldre för varje dag, och jag med dem. Särskilt lätt att fundera över tiden blir det runt nyår, det tänker jag mig att alla tycker.

Idag har jag varit hemma med mina barn. Bara för att de har jullov från sina vardagar. Direkt på morgonen kom vi in i rutiner vi hade för länge sedan, när jag fortfarande var föräldraledig varje dag. Och det påminde mig så starkt om den tiden, som nu har tagit slut.

Det var härligt återigen få sitta i mitt kök och se förmiddagssolen genom mina smutsiga fönster. Höra barnen leka och dricka kaffet. Kameran kom fram och jag längtade efter att blogga, precis som det var då.

Min hyllning till Laleh

Igår var Laleh här i stan. Jag hade den stora glädjen att få vara med på hennes konsert. Hon sjöng så… det sjöng om det. Och det gjorde jag med. Med i hennes låtar, och när hon sa ”fri sång” ja, då försökte jag lite men tänk vad svårt det är att bara sjunga vad som helst. Jag har inge egna bilder från konserten, jag bestämde mig för att uppleva den helt utan tekniska filter. Kanske ångrar jag mig lite nu. Men inte då.

Hennes texter, de är kloka och handlar om livsviktiga saker som döden. Some die young, jag ska berätta din historia om du dör, jag ska berätta den för våra barn om vi får några. Somliga dör unga. En sanning som jag burit med mig, periodvis under en lång tid. Längre än jag har känt till sången med dess vackra text. Att även om någon av oss dör, oss som är föräldrar i den här familjen, vi som i vår kärlek till varandra velat få barn tillsammans, vi kommer att berätta den andras, och vår gemensamma historia om någon av oss skulle sluta att finnas här.

Under påsken var vi några dagar hos mina svärföräldrar. Vi besökte även mormor Anna-Lisa, som inte är min mans biologiska mormor, men ändå den enda mormor han någonsin haft. Hon bär på stor sorg sen sin ungdom, då hon förlorade två barn och sin man, i bilolycka och sjukdom. Hon berättar sin historia, med de som hon förlorat som centrala delar, väldigt snabbt och naturligt i nya relationer. Flera gånger har jag märkt på min svärmor att hon sväljer en suck när det kommer upp, att det gör henne lite illa att mormor Anna-Lisa tar upp sin historia om och om igen.

Men då måste man förstå min svärmors historia. Hennes mamma dog ung, och lämnade en man och tre små barn. De tre barnen uppfostrades att inte prata om sin mamma, deras far ville inte det. Hans tanke var att det var lättare att glömma. Hur det nu skulle kunna vara möjligt? Jag tror att min svärmor fortfarande bearbetar mycket från sin barndom, att så mycket är glömt, för all tid. Och återigen kommer det till mig, vad det är viktigt att berätta varandras historia när vi inte längre finns hos dem vi älskar.

Men det är klart,allra helst  jag vill leva länge så att jag kan se, ja, jag vill till exempel se vad ska det bli av mig? Men det mina vänner, ska jag berätta en annan gång.

Jag vill som avslut bara uttrycka min stora beundran för Laleh, en stor musikalisk artist som gör sin egen sak. Och gör det BRA. En stark kvinna, sån vill jag vara.