IMG_4694-LR

Att vara en mamma och att ha en mamma

Jag lägger min flicka. I mörkret ligger vi nära varandra, och hon tar min arm runt sig. Jag lutar mig nära och insuper hennes egen doft, den som så tydligt bevisar att hon är just hon. Doften som jag älskar. Flickan som jag älskar.

Tänk att jag får vara hennes mamma! Tänk att jag får vara den som står henne nära, den som får höra hennes lek, tankar, skratt och tokerier. Den som lägger henne om kvällen och hjälper henne att komma till ro. Glädjen liksom spritter till där inne när vi ligger där tillsammans och hon sakta faller i sömn.

Tänk om min mamma känner såhär för mig. Och tänk vad lite tid jag ger henne. Min fina mamma, hon som lärt mig att älska. Jag är inte så bra på att vara en dotter det känner jag nu. Men än finns tid tänker jag och tar upp telefonen.

veranda2

Jag räcker inte till

Idag är första dagen som är riktig. Riktig i den bemärkelsen att lillan inte längre skolas in, och att jag därmed jobbat ordinarie tider. Trots att inget känts på riktigt förrän idag, och knappt ens idag, så har vi redan fått en bra rutin. Vi kommer hem, sätter oss på vår nya härliga veranda och läser några böcker.

Jag sitter i den högra stolen, och Sonja i mitt knä. Vi kan böckerna utantill, både hon och jag. Men vad gör det? Det är en stund då vi tar in varandra. Vi sitter där och läser, och jag luktar på hennes hår. känner hennes mjuka händer på mig och hör hennes glada och ivriga skratt. Och jag får höra nya ord hon lär sig, dag för dag.

Idag var det inte bara hennes tårar jag skulle uthärda i dagishallen. Nej det var hennes bror också som grät.                              Mamma mamma, jag vill ju bara vara med dig! När jag svarar att jag ska ju jobba nu, du ska få gå länge, äta mellis, som du har längtat efter, då svarar han bara ”jag vill inte, jag vill vara med dig”.

Efter kvällsmaten försöker jag hämta igen, vi busar och leker. Gosar och skrattar. Jag sitter lugnt vid hans säng tills han somnat. Det känns gott inuti, tills jag kommer storerbror, som somnade utan att vi hann få vår pratstund. Den där stunden som kommer varje kväll när de två små redan somnat och han bara inte kan somna. Det är då vi bondar, pratar igenom och funderar. Men alltså inte idag.

Varför i hela världen ska jag vara så otillräcklig varenda dag?

pers fest

Det där med att lämna

Att lämna sitt barn på förskolan, att hurtigt säga hej då, fast hjärtat redan längtar. Det gör ont.

När det sen visar sig att barnet gråtit och gråtit, ropat på mamma. Då är det som att hjärtat slits ur kroppen.

Och att nästa dag ändå lämna sitt barn, som klamrar sig fast mot sin mamma, som vägrar att släppa, men som vänligt men bestämt tas omhand av pedagogen. Barnet skriker förtvivlat mamma, mamma, spjärnar emot med hela sin lilla kropp och tårarna rullar. Då visade det sig att inget hjärta fanns kvar, det slets ju ut igår.

Jag gick nämligen ändå.