Jag ber om ursäkt

Det finns saker som andra gör, som stör mig väldigt mycket. Inte så många, men ändå vissa. Igår, gick det upp för mig att minst en av de sakerna har jag själv börjat göra. Bedrövelse! Det är en hemsk insikt att komma fram till att man blivit någon man absolut inte vill vara, med egenskaper som man trodde att man genomtänkt tagit ställning mot. Men hokus pokus så var man precis så. Eller man och man. JAG. (Det är en annan sak jag stör mig på, när personer kallar sig själva för man. Kanske kan jag i det här fallet trösta mig med att du som läser detta kanske också kan bli som du inte ville vara någon gång nu och då. Kanske.)

Jag som för första gången på ett halvår kom iväg och träffade min härligt mysiga syjunta igårkväll, var så trött att jag tappade omdömet totalt och knapprade på min förförande i-phone, istället för att bara vara socialt närvarande när jag blev trött i fingrarna, som den ovane handarberare jag är nuförtiden. Fy mig! Det retar mig verkligen när andra beter sig på det viset. Förlåt  Charlotte, Kaja och alla ni andra som träffade mig. Nästa gång, då ska jag vara så trevlig så;-)

För det är det fina med livet, det bjuder på en chans till, och en till…

(Och för dig som undrar vad som gör mig så intresserad av telefonen att jag inte kan släppa den, så är det spelet candy crush saga. Prova gärna för det är roligt, men gör det när du är ensam;-))